Är det inte det ena så är det det andra, sa gumman som blödde näsblod. För några år sedan var det ökande antalet äldre den stora utmaningen mot välfärden och nivån på kommunalskatten. Gunnar Wetterberg på SACO var en av de flitigast i ämnet och jag var själv och lyssnade på hans domedagspredikningar om hur svårt det skulle bli för en krympande skara unga att ta hand om en växande skara äldre. Nu har Gunnar upptäckt, kanske i takt med att han själv blivit äldre, att många jobbar på bra trots att de fyllt både 65 och 70.
Nej, nu är det istället ett annat hot vi måste komma tillrätta med om välfärden ska behållas intakt. På DN Debatt idag skriver han om skillnaden i produktivitet mellan privat och offentligt. Det privata näringslivet har haft en fantastisk produktitetsökning under många år, men hur ska vi få personalen i den offentliga sektorn att ställa upp? Hur ska vi dem att "kapa spilltiderna"? Om ett privat företag ökar produktiviteten slår det igenom i löneutvecklingen. Men i den politiska debatten förskjuts intresset från vad som görs istället till hur många som gör det, skriver Gunnar. Sedan pläderar han själv för att enheter som klarar jobbet med mindre personal borde få högre lön.
Suck. Jag känner vibbarna från den gode Bo Söderstens rusiga 90-talsartiklar om sydkoreanska daghem där en förskollärare ledigt klarade att ta hand om 30 barn, som dessutom satt stilla i sina bänkar och aldrig bröt av sina kritor. När ska gubbarna fatta att kvalitet och produktivitet i människoyrken inte går att rakt av jämföra med produktiviteten på Volvo? Att det där VAD som görs inte alltid är så lätt att mäta? Dumhet är verkligen när man,,. i brist på förståelse för det svåra istället övergår till att prata om (och mäta!) det som går enkelt!
Jag kommer osökt att tänka på filmen Tuppen med förlaga i Ivar Lo-Johanssons novell Kvinnofabriken, där Magnus Härenstam tidsstudiemannen som fabriksledningen skickar ut för att mäta effektiviten på arbetet hos flickorna i textilfabriken.
Hur sjutton ska man kunna mäta vad som INTE inträffar när en duktig socialsekreterare, en engagerad lärare och ett föräldrapar reder upp en stökig tonårsunges situation? Finns det några produktivitetsmått på minskat magont hos småtjejer? Någon formel för att mäta småbarns talutveckling och trygghet i förskolan? Har jag höjt eller sänkt produktiviteten om jag klarar en klass på 36 barn själv men färre får en den djupa grundförståelsen och engagemanget matematik, vilket kanske i syns i antalet godkända, men i antalet nobelpristagare om 20 år? Om vi med en duktig lärare till i laget istället ökar kvaliteten i kunskapen så att fler får MVG? Eller samma insats, men hindrar två elever från att hoppa av gymnasiet, vilket några år sannolikt ökar kostnaderna för KomVux?
Det finns ett berömt räkneexempel som visar hur mycket minskad ohälsa hos en enda unge kan minska samhällets kostnader nåt enormt. Jag kommer inte ihåg siffrorna, som säker ändå ökat sedan jag såg dem, men det handlade om många, många miljoner. Om jag som barnskötare, fritidspedagog, speciallärare eller socialarbetare kan ta åt mig äran för att ha fått denna unge på rätt köl, kan jag alltså gå hem och ta ledigt med full lön resten av livet och ändå ha varit synnerligen produktiv för samhället.
Tidsstudiemannen, kom ut i verkligheten och mät!
En annan dumhet herr Wetterberg begår, är när han sätter sitt hopp om ökad effektivitet i offentlig sektor till det ökande antalet privatiseringar. Där kan ju personalen själv ta hand om rationaliseringsvinsterna. Jojo. Jag ska ta ett färskt exempel: Jag hade en skolklass från Vittraskolan på besök i stadshuset i veckan. När de berättade om sitt missnöje med övnignsämnena framgick det med all önskvärd tydlighet vad marginalvinsterna till den företagsledningen tagits ifrån. Skolan är byggd helt utan övningssalar eller gymnastiksal. Idrott, textilslöjd, träslöjd, bild och hemkunskap utövas alltför sällan och då under bedrövliga villkor. Om kollektivtrafiken är försenad blir det ingen idrottslektion i den inhyrda salen på stan. När båda av skolans sammanlagt två symaskiner gått sönder blir det teoretisk slöjd osv. I mina barns kommunala skola måste skolpengen räcka även till övningsämnena, i den privat drivna Vittrakoncernen blir det pengar över. Rationaliseringsvinst? För koncernchefen, ja. För barnen och samhället i stort? Knappast.
Gunnar Wetterberg har sagt mycket klokt förut, men detta var både grunt och dumt.
En poäng vill jag dock ge Gunnar Wetterberg: Kvaliteten i verksamheten kan öka med fler incitament för de offentliganställda att "ställa upp". Jag gillar dock inte Gunnars uttryck, för jag tror att de allra flesta med människonära yrken inte valt dem för den fantastiska lönen, utan för att de brinner för att jobba med människor. Men det finns eldsjälar, som både klurar ut nya metoder och med sitt personliga engagemang ökar kvaliteten, och dessa borde man hitta sätt att belöna. Men kanske är det inte en löneförhöjning på kollegornas bekostnad som gör att eldsjälarna orkar och stannar kvar i yrket.
När jag och en kollega på 80-talet fick Stockholms stads kvalitetspris inom barnomsorgen var det inte prissumman som gjorde oss gladast. Dem satsade vi på en riktigt bra fest för hela enheten. Nej, det var erkännandet; att någon hade sett det arbete vi gjorde och vilka resultat det lett till. Ett annat erkännande hade förstås också varit att betala oss anständiga löner, men dumma idealister som vi var, brydde vi oss faktiskt mindre om det.
Tycker du detta ämne är intressant kan du läsa mer på andra bloggar om DN debatt, Gunnar Wetterberg, produktivitet, effektivitet, rationaliseringsvinster, Bo Södersten, offentlig sektor, kvinnolöner, privata näringslivet, kommunalskatt
Inlägg
