onsdag, september 05, 2007

Kan du inte ställa krav, Jan?

Ann-Charlotte Marteus skriver bra i Expressen om sin oro för hur Jan Björklund kommer att förvalta folkpartiets tradition som jämställdhetsivrare. Det är litet svårt att veta, eftersom han nästan uteslutande uttryckt sig i skolfrågor. Men när han i riksdagen skulle svara på en fråga om jämställdhet i skolan, verkade han mest tycka att jämställdheten i skolan skulle fixa sig bara vi hade behöriga lärare utrustade med disciplinära befogenheter. Hm.
Då var han mer oroad över att pojkar har sämre betyg än flickor. Ann-Charlotte Marteus skriver: ”Ett jämställdhetsproblem,” säger han.Jovisst. Men när eleverna kommer ut på arbetsmarknaden kommer pojkarna likväl att tjäna mer och befordras mer än flickorna.
Ett skäl är den unikt långa föräldraledigheten som gör att många kvinnor är borta i åratal från arbetsmarknaden. Sedan börjar de vabba. Det gör att alla kvinnor i fertil ålder får en riskpremie på sig: henne kan vi inte satsa på, hon är opålitlig.
Den uppenbara lösningen är individuell föräldraförsäkring.
Men en sådan är Jan Björklund emot. Han vill knappt ha de två pappamånader som redan finns. Han tycker att ”familjen och inte staten ska få bestämma” (DN 3/12).
I skoldebatten är det självklart för Björklund att bråkstakars frihet att bråka inkräktar på andras frihet att lära. Här tycks han se det som oproblematiskt att några familjers frihet att dela föräldraledigheten ojämnt inkräktar på alla kvinnors frihet och jämställdhet på arbetsmarknaden.

Det här bådar inte gott för budgetförhandlingarna om vårdnadsbidraget. Jag hade en fåfäng förhoppning att folkpartiet skulle kunna trycka på bromsen och säga "Nej stopp och belägg, ska vi ha fler eller färre bidragstagare i det här landet? Med Björklund som kravställare på bidragstagarna, liksom. Att ställa krav är att bry sig. Tyvärr verkar inte Björklund bry sig särskilt mycket om jämställdhet.

Jag kan ändå inte släppa Marteus resonemang ovan. Om man tycker det är fel att någras frihet att bråka tillåts gå ut över andras frihet att lära, borde man väl också tycka det är fel att friska människors frihet att få bidrag för att låta bli att jobba i slutändan går ut över alla andras ekonomi och därmed frihet.

Jag vill inte att mina skattepengar satsas på ett bidrag som i förlängningen leder till att alla som valt att jobba och låta sina barn gå i förskola får mindre pengar att dela på. Plus ett jävligt mycket mer ojämställt samhälle. Ett ojämställt samhälle som faktiskt kostar mig ännu mer skattepengar i form av kvinnors förlorade karriärer, efterhalkning på arbetsmarknaden, vabbande, utbrändhet, sjukskrivningar och förtida pensionering.

Det är sjukt. Sverige behöver fler människor som jobbar lagom mycket. Inte fler som låter bli helt medan andra jobbar dubbelt. När vårdnadsbidraget blev infört en kort tid före valet 1994 mötte jag en mamma i parken som utnyttjade bidraget. Hon betraktade kritiskt mig och min man som både började jobba (6 timmar om dan!) när vår son var drygt ett år. Hon sa:
- JAG har inte skaffat barn för att lämna bort dem!
Och för en gångs skull kom jag på vad jag skulle säga direkt och inte nästa natt:
- Men din man då? Har han skaffat barn för att lämna bort dem? För att du ska kunna stanna hemma med de där ynka tusenlapparna i vårdnadsbidrag, är han ju tvungen att jobba som en gnu. Jag har aldrig ens sett honom här i parken ihop med era barn en enda gång?

Tycker du detta ämne är intressant kan du läsa mer på andra bloggar om: , , , , , ,

3 kommentarer:

Lotta Grönblad sa...

Hej Johanna, i dagens ekuriren i papperstidningen är delar av inlägget ovan citerat på ledarplats. Kolla på min blogg där jag skriver om det. Det är förövrigt andra gånger som jag ser att Ekurirens liberale ledarskribent, dock sociallibetal, citerar dig. Häls Lotta Grönblad

Anna, Fair and True sa...

Bästa comebacken!

Sven-Gunnar Hoffstedt sa...

Hej hej Johanna: Jag hittade in på din länk till slut och läste med intresse inlägget här. Valfrihet måste vara det som ska gälla eller hur? Din familjs behov måste vara det som gäller för din osv, det är grunden för oss politiker.

Då måste det också finnas ekonomiska förutsättningar för familjerna att välja. Där kommer vårdnadsbidraget in som en frihetsfaktor och lyfter det vägvalet från noll kronor upp till 3 000 kronor. Det är väl bra?