Nu får nån annan vara den yttersta pingvinen!

Till alla er som ringer: Nej, nu tänker jag inte prata mer med media.

Inte för att jag inte vågar, utan för att jag tycker att det är andras tur att prata. Och för att idag ska jag lyssna: på medborgarna på kaféet utanför stadshustrappan i Solna Centrum, som alltid mellan 9 och 5 på fredagarna.Därför tänker jag nu göra denna Intervju med mig själv, oc så får det vara bra sedan.

- Varför vill du inte ställa upp i fler intervjuer?
För att jag har viktigare saker för mig (se ovan) och för att jag tycker jag har sagt det jag vill säga. Nu får nån annan vara den yttersta pingvinen ett tag.

- Yttersta pingvinen?
Liknelsen som Håkan Juholt drog om att vi borde vara som pingvinerna i Antarktis, som värmer varandra och turas om att stå ytterst där det är kallast. (En väldigt bra liknelse för vår ideologi för övrigt!)

- Varför tror du att det är så få som träder fram med namn och säger vad de tycker?
För att de antingen har dolda maktmotiv med det de säger, vilket lätt skulle avslöjas om man såg vilka de var, dels för att de inte vågar säga vad de faktiskt i hjärtat känner.

- Varför vågar de inte det?
De är rädda om sin uppvärmda stol; de har gjort sig beroende av sin position för sin försörjning och saknar fuck-off-kapital. Det rekommenderas inte, för det är förödande för förmågan att se sig själv i ögonen i spegeln när man borstar tänderna på morgonen.

- Vad tror du om Håkan Juholts chanser att rida ut den hör krisen?
Jag tror att det finns två kriser:
1. Den första krisen handlar om hur människor uppfattar hans agerande. Vare sig det stämmer eller inte, så uppfattas han som en högt uppsatt person som tillskansat sig mycket pengar på ett felaktigt sätt. Det får man inte göra, speciellt inte om man företräder ett parti som står för rättvisa. Vi kan tycka att det är orättvist att han fördöms för nåt som kan visa sig bero på regler som knappt gått att fatta, medan Carl Bildt glatt och ostraffat år efter år tjänar pengar på oljepengar från krig i Afrika och Reinfeldt och Borg har svartanställda och underbetalda barnflickor i källaren, men det är så det funkar. Man förväntar sig en schysst arbetarmoral, där ingen skor sig på någon annans bekostnad. Och det är så det uppfattas nu, vilket jag tror blir en lång, krokig och kanske t o m omöjlig väg att vandra för att ändra på. Se bara hur folk bara såg en enda stor Toblerone när Mona Sahlin syntes i rutan, och det handlade om en bråkdel så stor.

2. Den andra krisen är partiet, och den är mycket, mycket allvarligare. Som bloggaren Erik Laakso skrev i ett lysande inlägg igår: Många frågar sig om partiet kan överleva den process som man är inne i. Jag undrar om partiet förtjänar överlevnad. Det är inget snack om att de politiska ståndpunkterna behövs. Men behöver de politiska ståndpunkterna det här partiet?
Daniel Suhonens febriga konspirationsteorier och försök att skapa nån slags dolkstötslegend i dagens DN är ytterligare ett bevis på att det är partiet, inte partiledaren som är det långsiktigt största problemet. Suhonen tillhör den yttersta vänsterfalangen och försöker nu göra gällande att Håkan är utsatt för en "högerkomplott". Det är möjligt att några av de anonyma fegisarna som kräver hans avgång tillhör den sida i striden om de uppvärmda stolarna som kallas "höger", men det är Håkan själv som lyfter bostads- och reseersättningar och leder riksdagsgruppen.

På det temat rekommenderas varm läsning av Katrine Kielos i Aftonbladet, i en ledarkrönika hon skrev långt innan den här skiten träffade fläkten.

- Är inte du bara en del av en fraktionsstrid som jobbar för att avsätta Juholt?
Nej, jag bor visserligen i Stockholms län, som i interna kretsar ska höra till "högern", men jag har aldrig umgåtts med fraktionerna, har aldrig ens fattat mig på dem. Hur i himlens namn kan åsikter ha med länsgränser att göra? Det är ju helt sjukt. Dessutom har jag definitivt aldrig tyckt illa om Juholt. Det jag tyckte illa om var själva valprocessen inför partiledarvalet, inte någon kandidat.

Jag räknas, trots mina 17 år, varav 7,5 år som arvoderad heltidspolitiker, som ny i politiken. Jag har aldrig varit med i ett ungdomsförbund, aldrig varit med på någon falangsida.

- Jamen, du är ju storstadsbo, då är man ju höger?
Nej, som Stockholmare och Solnabo har jag sett vad högerstyret för med sig i form av ökade spänningar och klyftor. Hur en religiös tilltro till marknadens förmåga att lösa allt skapat enorma ökade kostnader för allt från skola till snöröjning. Sist men inte minst har jag sett hur den passiva skattesänkarpolitiken lett till en region i stagnation, där det inte finns några kulturinitiativ, smarta trafiklösningar eller innovationssatsningar som kan lyfta vår fantastiska Stockholm till en stad i världsklass. Kortsiktigt, korkat och kontraproduktivt.

Här hade Juholt och gänget ett embryo till en politik, med budgetens satsningar på tunnelbana, utbildning och bostäder, men den försvinner nu totalt i det som, rätt eller fel, uppfattas som bristande moral.

- Vad ska man göra åt det då?
Jag tror Håkan kunde räddat situationen om han gjort helt om, gått till motattack och sagt: - Jag har varit dum och inte fattat, kanske har jag suttit innanför de här väggarna för länge. Vi har ini helvete för höga ersättningar, som dessutom måste hanteras med ansökningar och blanketter. Låt oss istället hitta ett system där riksdagsledamöter har en hygglig klumpsumma i lön, som ska räcka till såväl resor som boende. En bra lön som ska räcka som ersättning för alla långa arbetsdagar, årskortet på SJ/SAS, och ett rum i Stockholm för dem som bor långt bort.

Om Håkan kom ut och pratade med människorna på kaféet utanför stadshuset i Solna Centrum som jag snart ska bege mig till, tror jag han skulle få råd i den stilen. Folk är inte ogina eller missunnsamma, de kräver inte felfria politiker, men de kräver ärliga politiker som tar ett personligt ansvar.

Läs även andra bloggares åsikter om Socialdemokraterna, Juholt, ledarkris, konspirationsteorier, riksdagen, storstad, landet, höger, vänster och annat intressant