- Det svenska musikundret är ett resultat av den kommunala musikskolan, studiecirkelarna och a-kassan, var det nån som sade en gång. (Håkan Lahger?) Det lät litet raljant, men var icke desto mindre förmodligen sant. Många musiker som sedan blivit svenska exportprodukter lekte runt i några år med hjälp av dessa svenska välfärdsfenomen.
Nu har avgiften i många kommuners musikskolor blivit så hög att bara föräldrar med Stradivariusambitioner skjutsar sina små välskrubbade telningar dit. Och det första som varenda kommun som fick blå majoritet efter valet gjorde var att dra in bidragen till folkbildningen. "Pysselkurser för vuxna" som moderaterna föraktfullt uttryckte det i Solna. Så några studiecirklar är det knappt längre lönt att anordna för rockbanden. Möjligen kan man få en notbok. Och a-kassan kan arbetslösa musiker naturligtvis glömma.
Vad som är lönsamt, på kort eller lång sikt, är svårt att veta. Man skulle kunna jämföra med forskningen. Den forskning som har chans att få pengar idag är industrinära eller tillämpad forskning. Den mer oprecisa grundforskningen är närmast lekfull till sin karaktär, har inget tidssatt mål och betraktas därför som litet flummig. Men det är ur grundforskningen som de riktigt stora idéerna och upptäckterna fötts. De som sedan lett till genombrott i tillämpad forskning, och som så småningom, efter massor av år, lett till nya produkter för industrin att tjäna pengar på.
Men vem orkar vänta på resultat i kvartalsekonomins tidevarv? Ut med dem i arbete bara! Idag sitter erkända konstnärer i snabbköpskassan, skriver Dagens Arena. Och kulturpolitiken står inför ett sammanbrott. Kultur är något för amatörer, eller de som har en rik hälft som försörjer dem. "Min fru är sååå konstintresserad, hon målar akvareller på Österlen och funderar på att öppna ett litet galleri på Strandvägen". Konst som är ful eller obekväm göre sig inte besvär. Och ve dig om du inte kan försörja dig med ett annat heltidsarbete parallellt. Kom inte här och tro att du ska få ekonomiskt stöd om du inte har en produkt som går att sälja från dag 1.
Det blir oerhört knepigt när man ska försöka sätta lönsamhetsperspektivet på kultur. Eller på människor för den delen. Det är här det blir som tydligast att Reinfeldt och Borg lever i en värld av ekonomiska teorier. Ibland önskar jag att de hade hängt litet mer i replokaler än på ekonomiska institutionen på universitetet under sin uppväxt...
Synen på kultur är en fråga som gör skillnaderna mellan den moderata ideologin och socialdemokrati pinsamt tydlig. Jag tror det här kan bli en valfråga. Åtminstone i storstäderna.
Läs gärna Dagens Arena om en kulturpolitik på gränsen till sammanbrott. De länkar också till SR:s Kulturnytt som granskat regeringens kulturpolitik, och till författaren Anna Hallbergs larmartikel i DN. Hon ställer mellan raderna den retoriska frågan: "Det kanske inte är några pengar i poesi? Jag kanske ska börja skriva deckare istället?" Här är några träffande rader ur artikeln:
Och vår älskliga kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth vippar in med ett leende: ”Jag tror på marknaden och jag tror framför allt på människors förmåga att själva veta vad som är bäst för dem.” För egen del tror jag lika mycket på marknaden som jag tror på bananföretaget Doles demokratiska och humanistiska godhet.Vill man veta mer ska man läsa regeringens Kulturutredning som blev så hårt kritiserad. Aftonbladet har också skrivit om lönsam kultur.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, kultur, kulturpolitik, kulturpolitikens sammanbrott, Lena Adelsohn Liljeroth, Lena Hallberg, Leif Pagrotsky, Kulturutredningen, Håkan Lahger, det svenska musikundret, konstnär, poet, författare, deckarförfattare, poesi, Kulturnytt, marknaden, marknadskrafter, och annat intressant
4 kommentarer:
"Det blir oerhört knepigt när man ska försöka sätta lönsamhetsperspektivet på kultur."
OK vi säger så, men..
Hur stor del av en kommuns utgifter skall läggas på kultur då? MER än alla andra...
Bör skolan eller vården få avstå medel?
Eller skall vi beskatta Svenska folket ännu mer en mest i världen?
Hur är det med människors personliga frihet som pengar faktiskt innebär?
Att kunna spara, att få mer över och kanske investera i en lite affärsrörelse, som sedan växer och blir större. Kanske de skulle kunna anställa några kommunmedborgare senare!
Det kan väl inte vara FEL att önska att människor får behålla mer av sin lön och kunna bestämma själva vad de vill använda dessa till eller?!
Eller menar du att kulturen är så viktig att vi borde beskatta Svenska folket ännu mer (De är ju inte direkt låga nivåer idag..) än idag för att det är "värt" det?
Tycker du verkligen att kultur är en kommunal kärnverksamhet i klass med skolan och vården?
Jag måste säga att jag är lite tveksam. Visst finns det ett visst mått av kultur som alltid bör stöttas, men jag tror att det vore på plats med en debatt och några jämförelser först.
Att alla 7-åringar får en introduktion i musik och konst stöttar jag helt. Men att ett gäng "skoltrötta" tonåringar utan talang skall ha RÄTT till en lokal och instrument, samt bidrag från skattebetalarna vänder jag mig kraftigt emot.
Dessutom, och det här tror jag är viktigt, anser jag att om allt bara är gratis och kan tas för givet, utan att behöva kämpa och lägga ner sin egen själ och energi, blir de inget med det ändå.
Visst ha en kulturskola och lokaler som det finns möjligheter att hyra låna för medborgarna, men de måste göra rätt för sig och visa egen vilja och initiativkraft också. Ta ut en rimlig hyra, då får de något att kämpa för och vara rädda om.
Och Sverige har ALDRIG varit kända för att vara "snåla" när det kommer till kultur och idrott för ungdomar!
Det där med lönsamhetsbegrepp på allting är knepigt, det är så sant som det är sagt. När du väljer vem du vill leva med, så väljer du sannolikt inte den personen för dess duglighet eller inkomst allena, utan det finns värden som är svårmätbara, men som är oerhört viktiga för det. Samma sak med det samhälle vi vill leva i. Ett samhälle där alla driver framgpngsrika företag och klarar sig bra rent fysiskt, blir inte automatiskt ett lyckligt samhälle där folk mår bra och trivs. Andlig spis, eller vad man ska kalla det, är svårdefinierad. Självklart ska alla göra sin plikt, vara solidariska, hjälpa till, bidra efter bästa förmåga och vara rädd om gemensamma ägodelar. Men en skoltrött 15-åring kanske blir en framgångsrik musikproducent om han får en bra musikmentor eller en bas att öva på, i en lokal där han kan möta andra med samma intressen? Eller han kanske inte blir Per Gessle eller Benny Andersson, men han kanske klarar sig från diverse dåligheter eller ohälsa? Visst har det förekommit dårskaper till kommunala slöseriprojekt, men jag tror att alla som varit med om nittiotalet inser att den tiden är förbi. Långt förbi. En anorektisk kulturpolitik, som många nu varnar för, är inte heller lönsam.
Tror det var Denniz Pop som sa det
Men snälla Johanna.
Hur kan världens procentuellt sett kanske största budget för "kultur" vara anorektisk?
Det är det här som är den springande punkten i socialdemokratisk ekonomisk (eller inte...) politik, och anledningen till att det inte räcker med att ta ut världens högsta skatter.
Ni är enormt "generösa" med skattebetalarnas pengar. Även det människor borde klara av att ta ansvar för själva, eller kanske skulle må bättre av att kämpa lite för. Dessutom kostar det massor när stat eller kommun skall administrera allt s.k transfereringskostnader.
Allt är för mycket, mest och slösaktikt enormt. Ändå skriker ni som om ni var mordhotade så fort någon tycker eller vill göra något annat.
Varför är tonen så gäll?
Varför sådan dramatik jämt?
Det är väl inte konstigare än att (om det nu var så..) en regering som inte tycker att t.ex. kulturen skall vara så prioriterad och dyr, drar ner på den och kanske sänkte skatten så att folk själva fick mer pengar över och lägga de på sina egna intressen.
Väljarna dömer och byter ev till en annan regering om de nu bara ville vara tydliga...
Vad är problemet med olika åsikter utan att den andra blir så oerhört indignerad!
Skicka en kommentar