Politik vinns med hjärta, inte med hjärna

Det är sällan logiska argument som avgör vilket parti man sympatiserar med. Tyvärr, skulle några kanske tillägga.

Redan de gamla grekerna visste att retorik, konsten att övertyga, gick ut på tre saker: etos, logos, patos. Var finns patos i mitt partis retorik just nu? undrar jag när jag slår upp tidningen till frukost. Jag vet ju att det finns, såklart, annars hade jag inte fortsatt att vara med och bry mig.

Men i media syns det väldigt litet. Visst, en del beror på ägarkoncentrationen och de mörkblå ledarredaktionerna. Men det vet vi ju, så varför servera sitt huvud på ett fat till dem? Varför bjuda på match i ringhörnorna Skatter och Driftformer?

Självklart ska vi finansiera välfärden solidariskt efter bärkraft och självklart ska vi hitta de mest rättvisa metoderna för det. Och att spelreglerna mellan offentligt och privat ska vara schyssta är inget att snacka om, sådant ska bara funka. Exakt hur det ska riggas kan vi diskutera. Men först krävs att vi får människors förtroende. För att få det krävs att vi delar samma problembild. Och att människorna tycker att vi verkar ha fattat grejen och har kraften och viljan att göra nåt åt de problem som gör att de har svårt att somna på kvällen. Hur skaffar man sig det förtroendet? Jo, man snackar med folk, berättar om de problem man ser, frågar vad de ser, om de håller med.

Empati. Analys. Värdering. Vision. Och först därefter: Åtgärd.

Men vi går ofta direktpå åtgärd. Eftersom det mest finns borgerligt ägd media, särskilt i Stockholm, domineras förstås Mona Sahlins och Thomas Östros presentation av s-budgetförslaget helt av skattevinkeln. Det är egentligen inte några jätteförändringar i det totala skatteuttaget de föreslår, framförallt inte om manjämför med storleken på de borgerliga sänkningarna på 80 mrd. Men det budskap som silar igenom till köksborden är lik förbannat: HÖJD SKATT. Och därmed har vi hamnat i facket Åtgärder. Sedan kan det var hur bra eller nödvändiga förslag som helst. Men först måste vi ha ett kontrakt med medborgarna där vi har kommit överens om vilket samhälle vi vill ha och vad som ska ingå i välfärden. Därefter kan vi räkna ut vad det kostar och komma med förslag på hur detta ska finansieras.

Och så var det detta med driftformer. Hur kan en hel sommars politiska diskussion i Stockholmsmedia domineras av en intern strid om friskolor? Jag tror att de allra flesta väljare håller med oss sossar om att alla skolor ska vara bra skolor, att det inte spelar nån roll vem som driver dem, bara spelreglerna är schyssta och konkurrensen jämlik. Men det är inte den berättelsen som går fram om man bjuder media på vinkeln att vi vill införa etableringsstopp och förbjuda vinst.

Snälla alla sakliga, duktiga och engagerade sossar, glöm inte början av berättelsen. Vi behöver den, annars blir vi som Bo Lundgren.

OM politik vanns med logiska argument hade dessa förmodligen övertygat:

Lars Calmfors, professor i nationalekonomi och ordförande i regeringens eget Finanspolitisk råd om regeringens skattesänkningar i SvD: – På sikt kan det generera jobb, men det ger även kostnader och till slut blir det en nettokostnad, påpekar Lars Calmfors.

I Rapport förklarades s- skuggbudgeten litet mer utförligt. Det var välbehövligt.

Granskningsrapporten Högerpolitiken klyver Sverige

Andra om detta: Hans Dahlgren i Newsmill , Jonas Morian, Peter Andersson, Henrik Oscarsson , jag själv på Aftonbladet debatt , Claes Krantz, 100 steg till

Ny Sifo 10/9 Nästan varannan svensk tycker det är rätt att höja skatten, men vill inte betala mer själva.

Läs även andra bloggares åsikter om skattehöjning, politik, socialdemokraterna, skatter, välfärd, samhällskontrakt, ideologi, förnyelse, Stockholm, budget, solidaritetoch annat intressant