Jag hatar recept

Får ett käckt litet mail av Nathalie:

Hej! Det här är ett roligt sätt att få lite tips till ny middagsmat! Jag inbjuder Dig att vara med i ett "receptbyte".

1. Ingela
2. Nathalie
Skicka ett recept till den person som är listad som nummer 1. Receptet bör helst vara något som går fort och lätt att göra och utan krångliga ingredienser. Det bästa är faktiskt det som Du kan utantill och kan skriva ner och skicka direkt. Kopiera sedan det här brevet. Flytta upp mitt namn till nummer 1, och sätt in ditt namn som nummer 2. Bara ditt och mitt namn ska alltså finnas på den lista, som Du skickar ut. Sänd det här till 20 vänner. Du bör kunna få 36 nya recept, om ingen hoppar av. Men det är sällan någon gör det, eftersom de flesta tycker om att pröva nya recept, och det är roligt att se var recepten kommer ifrån. Lycka till!

Fan, fan, fan. Tre fel av tre möjliga. Jag hatar kedjebrev, jag hatar matlagning och jag hatar recept.

Men ännu mer hatar jag att göra mina vänner besvikna. Så jag lyder:

Hej Ingela!
Jag tror att Nathalie skickade det här kedjebrevet till mig bara för att plåga mig, eftersom hon vet hur mycket jag avskyr matlagning. Jag lagar i princip bara den allra enklaste mat, med så få ingredienser som möjligt, utan att nånsin följa ett recept och helst på nåt lurigt sätt så att det ser proffsigare ut än vad det är. Jag retar ihjäl mig på recept som utgör sig för att vara enkla och snabba och så innehåller de typ 15 ingredienser och tar en halvtimme att laga! Dessutom väcker recept min upprorslusta. Om det står att man ska ha i shiitakesvamp så får jag istället en obändig lust att pröva om det inte skulle passa bättre med några russin. Om vem har sagt att det inte funkar lika bra med kanel som med paprika i köttfärssåsen?

Tack gode gud för att mina barn inte är kräsmagade. De äter glatt min spenatsoppa, där jag först kokat äggen ihop med spenaten och mjölken, eller som idag, julkorv i plastrulle kokt i potatiskastrullen. Jättebra, sparar både energi och disk :-)

Samtidigt som jag skriver detta funderar jag febrilt på vilket recept jag ska skicka till dig. Jag kan ju inga! Och har jag kunnat, så har jag glömt bort dem.

Jag kommer bara att tänka på 90-talet, när det var populärt att göra en fiskrätt som verkade mycket mer proffsig än den var. Jag tror man tog ett fiskblock och bredde ut en burk creme fraiche och en burk röd kaviar över den och serverade med ris. När alla hade förätit sig på den blev det istället en burk champinjonsoppa som man kletade över fiskblocket med.

Och för ett par år sedan, då gjorde alla en förrätt bestående av rostade brödskivor med chèvreost och pinjenötter som man haft i ugnen och ringlade honung över och serverade ruccolasallad till.

Och Gino, kommer du ihåg efterrätten som uppfanns på det gamla innestället på Birger Jarlsgatan? Frukt med riven vit choklad över som man hastigt värmde i ugnen hög temperatur? På sjuttiotalet gjorde min mamma köttfärsfyllda paprikor, det var väldigt modernt och käckt. och Bortsj, rysk rödbetssoppa!

Men nu kom jag ju på en god rätt, som jag härmade efter att ha käkat den på Tranan på Odenplan.

Tranans biffsallad, i en fri och väldigt taskig Johannakopia:

Man tar det som blir över på en stek eller rostbiff som man t ex haft på lördagmiddagen,

strimlar den och häller ner i en plastpåse tillsammans med

massor av olivolja

balsamvinäger (hm, nåja, det de kallar för balsamvinäger iallafall...)

en rejäl sked honung

stark senap, gärna dijon

soja

svartpeppar

salt

Låter det ligga i kylen ett tag (om man inte är för hungrig)

När det är dags att äta slänger man ner sallad i botten av en stor skål,

fyller på med småtomater

avokado

gurka

syltlök (glöm inte den, den är viktig)

Vill man göra det riktigt snyggt lägger man biffstrimlorna i en stor hög i mitten och strör syltlöken över. All den goda marinaden/dressingen ska förstås med ner i skålen!

Med köksbleka hälsningar,

Johanna

Tycker du detta ämne är intressant kan du läsa mer på andra bloggar om kedjebrev, matlagning, recept, mailrecept, biffsallad, Tranan