Dambjudning, eller när blir man man?

I veckan inträffade ännu en av de där små men kritiska livskriserna. Jag är bjuden på en slags fest, eller träff, eller middag, hemma hos en kompis. Denna kompis, som är av kvinnligt kön, har till denna tillställning bjudit sina bästa kompisar av likaledes kvinnligt kön. Trevligt, mysigt, helt OK.

Tills jag skulle skriva in evenemanget i almanackan. Vad skulle jag skriva?
Jag vägrar att kalla det tjejmiddag. (Och NEJ, det beror inte på Per Hagman!) Det var länge sedan jag var tjej och jag gillade inte ordet då heller. Jag är mamma, vilket känns helt OK. Jag är mitt namn, mitt yrke, min adress, men vilken sort är jag? Tant kändes som en skällsord när jag var 20 och en obetänksamma mamma kallade mig så inför sina barn på tåget, "Akta så du inte trampar på tantens kasse". Men nu kanske jag ska införliva det i min identitet? Tantmiddag? Men det kommer ju flera 20-åringar? Nej, det går inte.

Idag är det där med ålder och identitet dessutom totalförvirrat eftersom föräldrarna kommer till föräldramötet i likadana Cheap Monday och Cons som sina ungar. Jag har alltid fel kläder, enligt mina barn. Det var enklare förr, när mammorna hade hatt och kappa. (Utom min, som hade velourpyjamas från Mahjong. Jag ryser fortfarande vid tanken på den. De som klagar på att Staffan Westerberg givit dem barndomstrauman vet inte vad de talar om. Han satt ju iallafall inte med på deras kvartssamtal!)

Kvinna låter som en biologilektion. Ordet får mig osökt att tänka på den där rosalackade torson i plast med löstagbara organ som fanns i klassrummet. Lever, livmoder, äggledare. Om jag kallar mig kvinna kommer jag gå omkring och vara rädd att någon lyfter på tröjan och börjar plocka med de där löstagbara delarna i min mage.

Stavat med Q blir det ännu värre. Snuskgubbevarning, liksom. "Kille 68/85/178 söker kramgo qvinna för mysiga stunder." Rys.

Man är iallafall något slags status som man uppnår, ibland t o m genom ett mandomsprov. Men vem har hört talas om kvinndomsprov? "Aaaööhhh vettu, kvinna, det är något man blir när man tar sin egen vikt i bänkpress 8 gånger och fisarna låter som när man river wellpapper."
Nä. Funkar inte.

Män kan lättare fly sin ålder. Många "killar" deklarerar stolt att de känner sig som Peter Pan långt upp i fucking femtioårsåldern. Å ena sidan må fan ta deras morsor som är skulden till den infantilt romantiserade flyktsjälvbilden. Å andra sidan må fan ta småtjejernas morsor som tar ifrån sina döttrar den lyxen snabbare än de hinner resa sig från sin första lyckade potträning.

Som tilltalsnamn funkar kvinna väldigt dåligt. Man också för den delen. -Tjena killar/tjejer! -Hallå grabbar/brudar! Ja, det funkar, men försök sätta in orden kvinna/man. Eller ännu värre, i plural: -Hallå kvinnan! -Tjena männen!

Helst skulle jag bara vilja vara en könlös vuxen. I nödfall får det duga med kärring.

Vad jag skrev i almanackan? Dambjudning, för det lät tjusigast.

Tycker du detta ämne är intressant kan du läsa mer på andra bloggar om: män, kvinnor, tanter, tjejer, killar, grabbar, manlighet, kvinnlighet, mandomsprov, tjejmiddag