Är jag gnällig nu?

Eller är det OK att reagera när nåt som man trodde saligen dött ut kommer tillbaka och nåt som funkade bra försvinner?

Idag har jag ägnat stora delar av förmidddagen att försöka hitta ett företag som kan besiktiga min bil. Eftermiddagen har jag rantat runt i stan för att hitta ett apotek som saluför en viss medicin min son behöver. Jag är svettig, förbannad och bitter. En riktig surkärring.


Samtidigt har jag smått chockat iakttagit något jag trodde förvunnit för alltid - nämligen koppel på ungar. Många förskolor verkar ha återinfört "snöret" som tanten med barnpromenaderna använde sig av när jag var liten. Ni vet, en äldre snäll tant tog med sig kvarterets ungar ut på promenad; en lång rad småungar gick i led och höll i ett snöre. Det var det enda sättet för tanten att hålla reda på alla ungarna. När hemmafruarna fick jobb och förskolan byggdes ut försvann barnpromenaderna. För alltid, trodde jag, men nu har barngrupperna växt, personaltätheten krympt samtidigt som bilarna blivit allt fler och mer hänsynslösa.

Vad har blivit bättre och vad har blivit sämre?

Jag vet inte vad som är värst. Kanske hade jag accepterat att surfa på nätet i timmar och sitta i telefonkö och trycka tusen kundval om barnen slapp gå i ledband. Fast helst hade jag nog velat behålla den där mellantiden. Då dagis hade tre fröknar på femton ungar och man kunde gå på utflykt med en lagom stor grupp där man hann prata med alla barn om saker de såg på vägen. Och där bilprovningen var lagom byråkratisk och man gick och hämtade sitt recept på närmsta bästa apotek, oavsett ägare?

Men äh, lyssna inte på mig, jag är bara sur och solsvettig.

Läs även andra bloggares åsikter om valfrihet, kundval, apotek, barnpromenader, koppel, snöre, tant, dagis, förskola, bilprovning, entreprenad, privatisering, privat drift, avreglering annat intressant

Be a Fan

Tweet