Vem vill hänga med en torris?

Just nu är jag en torris, en sån där som DN skriver att man INTE får vara på nätet om man ska få några vänner. Det gäller väl både i politiken och övriga livet antar jag. Jag vet inte, för jag har inget övrigt liv just nu, tyvärr.
Å, vad jag såg fram emot att få börja träffa mina Solnavänner igen efter sommaren. På fiket utanför stadshuset på fredagarna, i samtalen på nätet, på Facebook och Twitter och de andra mötesplatserna, Backstugan och alla de små kvarterskrogarna.

Och så blir jag sjuk. Febern dunkar i hela kroppen och jag ligger här som en svettig Mallorcaturist, fast i ett mörkt sovrum.

Fikapolitiken på caféet utanför stadshuset blir nu försenad i tre hela veckor. Först var det älsklingsmorbrors begravning förra fredan, nu på fredag en jävla planeringsresa med jobbet som inte är flyttbar, och nästa fredag YTTERLIGARE en jobbresa, denna gång för att titta på kollektivhus i Milano. Det sistnämnda i och för sig jättekul, men... när ska jag hinna umgås?!? Göra det som är det viktigaste som finns i mitt jobb; prata med folk?

DN skriver om vikten av socialt kitt och samtalet på fikarasten, och det är så sant. Vi måste börja prata med varandra, inte TILL varandra. Och lyssna, vara en vän, på riktigt. Partivännen Jill Melinder skriver samma sak. Ändå bokar vi in en massa annat. Fan, fan, fan. Kan inte världen börja snurra litet långsammare snart?

Fina vännen Linkan berättade detta för mig i våras, och jag skrev ner det. Det är en alldeles fantastisk berättelse om en värld som försvunnit, om människorna, glassarna, lekarna, lekparken och de vuxna som hade tid. Varför försvann den? För att vi hade för bråttom? Vem bestämde att vi skulle ha så bråttom? Varför slutade vi hälsa och stanna och prata med varandra?

Det må kallas trams, det bryr jag mig inte om, för det där tramspratet är viktigt, det fyller en funktion för samhällsgemenskapen, för känslan av att vi har nåt med varandra att göra.








Jag vill inte boka in möten med mina vänner flera veckor i förväg, bläddra i mobilens almanacka och pressa in en snabb lunch i vecka 44. Jag vill kunna finnas till hands för den som vill ha en pratstund, kunna säga "Kom förbi, det finns kaffe".


Läs även andra bloggares åsikter om nostalgi, 50-tal, 60-tal, puckstång, läsksorter, kaféer, möten mellan människor, gemenskap, tid, stress, nätkontakt, Facebook, ölfik, kafedemokrati, fikapolitik, politikfik, Solna, fredagsfika, sociala medier, torris och annat intressant

Don´t give in to the dark side!

Vad konstigt det känns. Förra måndagen inledde jag med att skåda ett stim knölvalar på Atlanten. Den här måndagen träffade jag dem i Solna stadshus. När jag berättar det för Stig Malm, skrattar han gott, men lägger sedan till att jag nog borde se över mitt ordval: - Är du säker på att det var ett "stim"?

Ja, de i Atlanten var ett helt stim, och de kan ställa till med olyckor då de som fullvuxna kan bli upp till 7 meter långa och ibland får för sig att klia ryggen mot sjötulpanerna som sitter fast på båtens botten. En ensamseglare jag mötte i en hamn i Spanien visade lätt skakad en film på en närkontakt han haft tidigare den veckan.

Det som under tiden pågått i Solna stadshus är, om inte knölaktigt, så åtminstone otroligt klumpigt och valhänt skött. Sådant beteende kan man eventuellt förlåta hos valar, men inte hos dem som vill kalla sig borgmästare. Kommunens högsta politiker åtalas för mutbrott i samband med arenabygget, tar timeout, ångrar sig, kommer tillbaka, säger att det inte alls var fråga om någon timeout, utan en vanlig sommarsemester, meddelar att han från och med nu dock inte kommer kommentera eller delta i beslut i frågor som rör arenan, bara för att på första mötet efter sommaren göra precis just detta, t o m i frågor som inte var ställda till honom.

En lätt overklighetskänsla breder ut sig. Är det här på riktigt? Det är ingen Monthy Pyton-film? Inte Grönköpings Veckoblad? Nej, det är på riktigt, jag är där och jag känner hur huden på mina bara armar knottrar sig i kylan inne i fullmäktigesalen och när jag efteråt cyklar hemåt vinglar jag av en tilltagande feber.

Summer is a state of mind, summerisastateofmind, summer is... mässar jag för mig själv, medan jag frysande brygger kopp efter kopp av varmt the och försöker lösa ikapp på nyhetssidorna vad som har hänt medan jag var borta på min rymningsresa för att undkomma födelsedagsuppvaktning. Medan jag dragit mig undan för att hitta nån slags peace of mind, verkar världen bara ha blivit ännu galnare. I den stora världen har civila slaktats i Syrien, en ungdomsgeneration avrättats i Norge, börsers kurser åkt bergochdalbana, arbetslösheten åter tagit fart och Afrika drabbats av ytterligare en svältkatastrof som jämfört med de övriga sorgerna inte ens är möjlig att föreställa sig. Ändå är det de små händelserna som drabbar mitt hjärta hårdast. Morbrors död, så förklarlig men ändå så chockerande och oväntad, får mig ner på knä. Återkomsten till ankdammen i Solna stadshus gör mig omedelbart febrig och illamående. Det är vid sådana tillfällen man börjar fundera över livet. Vad sjutton håller vi på med? Varför samarbetar vi inte för att göra världen till en litet bättre plats att leva på istället? Varför pratar vi inte med varandra istället för att slåss och samla pengar? Måste vår tids marknadsekonomi göra bort sig ännu mer innan vi kan konstatera att det får vara nog? Den illa fungerande ekonomin och miljöproblemen är båda symptom på ett grundläggande fel i vårt tänkande och beteende. Medan knölvalarna i Atlanten simmar runt för att leka, para sig och samla den mat de behöver för sina egna behov, simmar de mänskliga knölarna runt i sin lilla damm för att utnyttja och lägga under sig, utan att fatta att de ägnar livet åt att ta död på sig sig själva och sin egen art.
Måste köpa nytt Kusmi-the om jag ska överleva den här hösten. Vännen E skriver tröstande på Facebook: "Vad tråkigt. Kanske är det som Du säger, kroppen signalerar "höst" och samma kropp kämpar emot. Så slåss de och höstsidan vinner. Tillfälligt. För det klart att sensommaren kommer tillbaka!"

Till slut ett litet uppmuntrande citat från Stjärnornas Krig:

"Honor life by living. Killing honors only death: only the dark side."

―Yoda

Läs även andra bloggares åsikter om höst, sommar, dark side, dark force, ankdamm, Grönköping, knölvalar, stim, Solna, politik, nationalarenan, Swedbank Arena, finanskris, regeringen, moderaterna, socialdemokraterna, kommunfullmäktige, jäv och annat intressant