Rötmånad

Återigen slås jag av hur tankar kan växla mellan stort och smått. I början av denna semesterfredag, inledningen på rötmånaden, är mitt största semesterbekymmer först att det ser ut att bli dagsregn. Senare sitter jag med kusinen i solen och konstaterar vilken tur det är att SMHI haft fel igen. Vi sitter på bryggan och ser på när barnen stojar i vattnet, då TV ringer och frågar vad jag anser om mutåtalade Solnamoderaten Salminen beslutat sig för att göra comeback efter en kort sommar-timeout. Efter att ha försäkrat mig om att detta inte är någon tidningsanka eller rötmånadshistoria, tänker jag tre tankar:
- Har karlen inget omdöme? (Nej, just det, det är ju det som gjort mutskandalen möjlig.)
- Har de övriga Solnamoderaterna inget omdöme? Den enda slutsats jag kan dra av att de låter honom komma tillbaka är att de också tycker det är OK att ett byggbolag ger en kommunal tjänsteman en miljon under bordet för att "öppna dörrar" åt dem.
- Undrar vad de tre Allianskamraterna som gick ut och offentligt tog avstånd från honom säger om denna comeback?

Sedan slår jag på TV:n och ankdammstankarna försvinner snabbt som en pust av dålig andedräkt i en orkan. Någon Jackie-liknande* typ har, ensam eller med hjälp av andra, på några få timmar ha orsakat vad som liknar en helt otrolig kombination av 9/11, Oklahomabombningen och Columbine i fridfulla Norge.

Mina tankar är små och futtiga och totalt värdelösa i sammanhanget, men nu går de till offren och deras familjer och vänner. Vi sitter alla tysta framför TV:n. De enda som pratar är kusinbarnen. Den äldsta frågar om kvällsfilmen nu är inställd. Den yngsta undrar om mördaren kan komma till våran ö också?

Barns tankar rör sig helt naturligt mellan smått och stort, det är det ingen som klandrar dem för. Vi vuxna skäms för att vi sysslar med futtigheter medan stora hemskheter händer nån annan stans. 87 dödsoffer i Norge är ohyggligt, medan tusen och åter tusen i Afrika, Asien eller Mellanöstern bara är så... ogripbart. Risken är att tragedin i Norge också är så ofattbar att vi kommer göra som vi brukar, rysa, sörja, knipa ihop ögonen och gå vidare med vårt.

Mina tankar rör sig nu runt proportioner. Smått, stort. Nära, långt borta. Symbolhandlingar kontra verklig solidaritet.

Hur ska man reagera och, framförallt, agera?

Sätter folk en norsk flagga på sinFacebookprofil, eller kommer de engagera sig i nåt ungdomsförbund, politiska parti eller organisation som kämpar för fred, solidaritet och frihet i hela världen? Efter Jens Stoltenbergs tal - det tal som Bush borde ha hållit 2001 - får jag ett litet hopp om att det senare ändå kan vara möjligt.

Hopp och konstruktiv vrede istället för maktlös gråt eller hat, snälla alla som fortfarande lever och orkar känna, håll i de tankarna nu! När den tysta minuten är över, ägna då många fler minuter åt medmänsklighet och dialog med människor som hatar.

Tack Martin Moberg för kloka tankar och länklista! NRK 1, 2, 3, 4, 5, 6, Aftenposten 1, 2, 3, 4, VG 1, 2, 3, 4, 5, SVT 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, Nyheterna 1, 2, 3, 4, 5, GP, Hufvudstadsbladet, HD, DN 1, 2, 3, 4, SvD 1, 2, 3, 4, Ab 1, 2, 3, 4, 5, Expr 1, 2, 3, 4, 5, 6 + följande om Salminens comebackbeslut: SR, SVT, DN, TV4
Läs även andra bloggares åsikter om explosion, Oslo, Norge, dödsskjutning, ungdomsläger, AUF, SSU, hat, låga tankar, terror, solidaritet, Jens Stoltenberg och annat intressant

*Den psykiskt sjuka avskedade elitsoldaten i Hanne Vibeke Holsts bok Drottningoffret.