tisdag, mars 01, 2011

Alla kliar varandras ryggar i en sluten cirkel

Idag är det 24 dagar kvar till den partikongress dit jag fått medlemmarnas förtroende att delta som ombud. Under tiden fram till dess ser jag det som min uppgift att träffa så många av dessa medlemmar som möjligt för att höra hur de vill att jag ska agera. När jag träffar dem säger de: - Vad FÅR du tycka om på kongressen då? På den frågan kan jag idag bara svara: - Det vet jag inte.

En sak är säker; inte en enda har sagt "Åk dit och agera röstboskap!" Från en förening fick jag idag det här meddelandet: "Vi har flera alternativ när vi ska välja kongressombud, men när vi ska välja partiledare så får vi ett alternativ. Vi accepterar inte det!"

Jag håller med dem. Jag har i en demokratisk omröstning bland många andra kandidater blivit vald av medlemmarna att representera dem på kongressen. Vad är det för mening med det, om jag sedan bara ska vara röstboskap och kröna den av valberedningen/partidistriktsstyrelserna/partistyrelsen redan utsett som enda kandidat till partiledare? Vad är det för låtsasdemokrati?

Den lokala partiföreningen, som fortfarande inte fått veta mer än det som står i kvällspressen, fortsätter i sitt mail: Genom att plocka fram flera kandidater ger man oss medlemmar möjlighet att lyfta fram den person vi tycker är mest lämpad. Men vi anser att frågan är större än en personfråga. Partiledaren behöver ett starkt lag i ryggen för att vinna valet 2014, vilket betyder att hela styrelsen måste ses över (dock inte sagt att hela styrelsen måste bytas ut).

Efter valet sa partisekreteraren Ibrahim Baylan i TT att alla platser i partiets ledning nu stod till förfogande. Om valberedningen ville göra större förändringar var det fritt fram för dem att göra det. Hur skulle de då utröna stödet för den sittande partiledningen? Har de frågat medlemmar? Diskuterat på nätforum? Nja, inte riktigt vad det verkar. Bloggaren och professorn Gunilla Källenius ställde den här frågan till alla i Partistyrelsen och VU: Tänker du ställa din plats till förfogande i partistyrelsen på den extra partikongressen? Svaren hon fick var förskräckande. I den mån deras förtroende överhuvudtaget hade prövats, hade det gjorts av den partidistriktsstyrelse där de själva ingick eller i många fall t o m var ordförande i! - Men jag gick ut ur rummet när frågan skulle avgöras, lade någon till. Litet klädsamt.

För att avgöra om medlemmarna vill ha en ny partiledning och inte bara en ny partiledare (Oj, vilken 10 000-kronorsfråga!) har valberedningen alltså vänt sig till.... partidistriktens styrelser! Som i många fall leds av medlemmarna i partistyrelsens medlemmar.

Cirkeln är sluten. Väldigt sluten.

För att inte orsaka totalt myteri på kongressen kommer nog några huvuden i partistyrelsen ändå att offras. Efter noggranna förhandlingar med partidistriktens ledningar förstås. De ledningar varifrån de flesta i partiledningen idag redan är hämtade.

Nån som inte alls låter missnöjd med den ordningen, är en av de mäktiga partidistriktsordförandena, Håkan Juholt från Kalmar län, som idag sa: - Jag är glad för att valberedningen lägger örat till marken och lyssnar till oss.

Vad säger han?? Örat till marken??? Vilken mark??? Valberedningen, vars namn tagits fram i samråd med partidistriktens ledningar, lyssnar till dem som utsett dem? Det var inte långt till den marken!

Socialdemokraterna ska bli Sveriges mest nyfikna, öppna, progressiva och ödmjuka parti, skrev Kriskommissionen i sin rapport Omstart för socialdemokratin. En sak är säker: Det krävs en total omstart av utnämningspolitiken om den målsättningen ska uppnås...

Håkan Juholt är en väldigt trevlig och klok man, men jag tror att både han och en hel massa andra är så insyltade att de inte fattar hur absurt detta är. Makt korrumperar, brukar det heta. Och blir man inte korrumperad, så riskerar man man nog iallafall att bli lätt tondöv efter många år i politiken.

Jag har tidigare sagt
att det inte bara är valförluster som borde diskvalificera för vidare förtroende, utan även alltför lång tid i politiken. När man suttit på ett uppdrag så länge att man blivit beroende av det för sin vidare försörjning på en snabbföränderlig arbetsmarknad, då misstänker jag nämligen att annat än nyfikenheten, öppenheten, ödmjukheten och progressiviteten tar över. Man förlorar sitt fuck-off-kapital och börjar göra avväganden och ta ställning utifrån beroende- och vänskapsförhållanden. Nej, ibland är det dags för gamla politiker att träda ut till människorna i den vanliga vardag de säger sig vilja förstå. Sedan kan de få komma tillbaka in i politiken igen, med nya erfarenheter, precis som Margot Wallström och Gustav Fridolin gjort, med gott resultat.

Röda Berget uttrycker sig glasklart om detta, liksom Högbergs tankar och Johan Westerholm och SandroWennberg och Peter Johansson och Martin Moberg x 2 och Alexandra Einerstam och Per-Anders blogg och Havets blogg och DN och SvD och Expr 1 och 2 och Ab 1 och 2, och SVT har också skrivit om valprocessen Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , och annat intressant.

5 kommentarer:

Anonym sa...

Jo, det blir surrigt när ett parti som S befinner sig i en ovan sits; både valförlust och inte helt självklart stöd från genomsnittsväljaren.
Jag misstänker att orsaken till surret är att man måste vara mycket försiktig nu när ny ledare skall väljas, ty för att kunna komma tillbaka så måste ett antal faktorer gå i lås. Måste.

1. Denna ledare MÅSTE återmobilisera de konservativa inom LO kollektivet. Man kan inte som S politiker någonstans ignorera det pyrande missnöjet från LO borgen. Med tanke på att LO även blöder rätt ymnigt, så blir dess krav än viktigare.
2. Denna ledare MÅSTE vara kapabel (”kapabel” blir ett minerat ord här, men man kan väl också säga ”pondus”) att dra åt remmarna kring de radikala inom partiet.
3. Med dessa urgamla mekanismer för en stabil S maskin är säkrade, kan man nu våga sig på att satsa på nya väljargrupper. Detta är även viktigt, men är dock underställt 1 & 2.
4. Med detta gjort så återgår allt till det ”normala”. Ty nu är nyckelgrupperna i väljarkåren säkrade; konservativa i LO kollektivet, vars humör determinerar resten av ”Svensson”-sverige; nämligen tjänste- och serviceanknutna väljare. Nu kan inte MP eller V hålla fronten längre, och blir igen ”stödpartier”. Allianspartierna har nu förlorat sina förstärkningar, vilket är missnöjda konservativa LO anslutna, tjänstemän och serviceindustrianknutna. Alliansen kan då inte heller hålla fronten. S är nu åter igen dominant. Sverige åter går till det politiska läge som det brukar vara. – Dock med modifieringen att jag tror att ny S ledning i fortsättningen kommer att vara betydligt mer försiktiga med att reta medelklassen (i klartext; man kan skrika om solidaritet hur mycket man vill, har man handen för djupt i medelklassens kakburkar så åker man på stryk vid nästa val, oavsett partifärg).

Jag tror att det inte är svårare än så (i teorin, sen skall detta genomföras också, en helt annan femma). Dock så måste även problemen identifieras, och mötas. De kan nämligen inte längre sopas under mattan på grund av att de inte är politiskt korrekta.

1. Om inte S får ordning på problemen som gemene man definierar dem. Med detta ingår den misslyckade integrationspolitiken, sysselsättningen och stat och kommuns oförmåga att hålla sin budget (på riktigt).
2. Om så icke sker, så kommer andra att ”ta hand” om det politiska vakuumet. Exempelvis en blekingebratt som tror att allt löser sig om vi kastar ut alla med konstigt efternamn ur landet (vi skrattade åt dessa människor förut (mig inkluderad), jag tror att ingen skrattar längre). Fakta: om SD växer till sig mer, så kommer de att kunna suga åt sig fler LO kollektivister. När detta når en kritisk punkt så är tyvärr loppet kört för S. Ty LO måste vara mobiliserat för att S skall fungera, om LO (teoretiskt) börjar splittras i en gammelröd falang, och en brun falang, så vet jag uppriktigt sagt inte vad man kan göra åt det. Detta scenario är inte helt otänkbart. SD tilltalar fler än vad S eliten vill tro på fabriker, lager och fikarum.

Liknade sker även i det borgerliga lägret kan jag nämna här. Om inte M med stödpartier inte klarar av att mobilisera ”sitt” LO, vilket är små och medelstora företagare (storkapitalet är redan med) så går det inte att utmana S. En accelererande mängd av denna grupp tilltalas även de av SD. Vilket leder till liknande låsning inom borgligheten.
/Socialliberal

Mattias sa...

Alltid skönt att stå i friska vindar.

Sosse är jag ingalunda, nästan tvärtom höll jag på att säga - till stor del beroende av det ditt inlägg kretsar vid - högmodet, inbilskheten, falskheten som ditt parti har kommit att representera. I mina ögon. Och öron.

Men... Fuck-offkapital! Vilket nyord! Vilket fynd i språklådan.

Tack tack, det tar jag med mig. Lämnar din blogg med liksom mintsmak i själen. Uppfriskande!

Erik, Sthlm sa...

Bra skrivet; sätter fingret på de ömma punkterna. Dags för dem att börja leva upp till de stolta fraserna.

Sedan vet jag inte om Fridolins besök i den svårt inavlade, elitistiska medievärlden kan kallas för "verkligheten" och huruvida det gett gott resultat.

Doland sa...

Jag röstar på vänsterpartiet därför jag inte finner något vänsteralternativ inom sossarna. Tyvärr. Annars är jag sosse, mer åt den ursprungliga iden om att slåss för de svaga,jämna ut och hålla ihop ett samhälle istället för att slita det itu, som nu görs. Därför blir jag ledsen, nästen betryckt när jag ser hur trögt kvarnarna mal inom S, den här utdragna partiledarvalet med alla ombud etc, gör att det liknar en travesti. Man märker inget av sossarna som ett brinnande parti som tar ställning, vill vinna, vill gå ut i strid. Det har blivit försoffat.

Det finns gry inom S, men jag fattar inte vart modet har tagit vägen. Blir förbannad också att oppositionen är så lam; folket får göra allt jobb själva, de får demonstrera, bilda upprop, starta organistationer - helt utan hjälp från de politiker som borde stödja dem. Vad skapar det för bild av ett rättviseparti ? Det är så mesigt i det här landet, alla vill luta sig mot mitten. Och jag blir förbannad på alla högernissar som skrockar här över budskap som vore de reklam ! Det är fan ingen reklam, det är i grunden blodigt allvar. Dags bara att leva upp till det, inom och utom partiet.

Anonym sa...

Ur sosse är jag. Jag säger som många med mig; Socialdemokratiska idéer är hur moderna som helst. S föreställningsvärld har skapat ett mycket bra samhälle i hela norden. Det är inte en slump att dessa länder toppar alla listor som FN snickrar ihop.

Problemet för s är inte idéerna utan partiet. Det finns för många som tittar på varandra och inte på politiken. Jag har förstått att detta problem finns i nästan alla partier men det är mycket bekymmersamt när en folkrörelse, som s vill vara, hamnar i detta "sekttänkande". Och som det ser ut verkar inte Andor, Sahlin, Baylan mfl begripa sig på problemet, utan allt rullar vidare......