Nu ska Jan "pekpinnen" Björklund börja flytta mobbare. Jajamän, nu ska här tas i med hårdhandskarna. Här vare potent politik.
Men rektorerna är kritiska. Det är inte så konstigt. Det är nämligen de befinner sig ute i verkligheten, där Jannes pigga politiska retorik ska genomföras. - Det är ett desperat förslag, säger en rektor i DN. - Debatten är svart-vit, mobbing uppstår i grupper som inte mår bra, suckar en annan.
Men i Jannes värld är det enkelt. Där finns bara två sorters människor; de onda och de goda. Denna teori ska minsann ingen praktisk och mångfacetterad verklighet få komplicera. - Jag är så trött på resonemangen om att det är synd om mobbaren, säger Janne.
Hans pekpinne pekar rakt upp i luften, hård och bestämd.
Men 80 procent av rektorerna svarar att de aldrig önskat men förhindrats flytta en mobbare. Såklart, för det finns ju redan idag möjlighet att sätta störande eller hotande elever i särskilda undervisningsgrupper. Men, tycker Janne, det räcker inte. Han vill ha en egen lag.
När Janne sitter där och känner styrkan i sin pekpinne, undrar jag om han vet hur vanligt det är att ungar som mobbar också är offer och vice versa? Forskning har visat att ungdomar som blivit utsatta för våld i skolan inte sällan också själva utsätter andra ungdomar för våld. I en undersökning av drygt 2000 sjundeklassare uppgav 15 procent att de blivit utsatta för våld i skolan. Knappt 40 procent av dessa uppgav att de själva slagit någon i skolan (Lindström, 1995). l en undersökning i Skottland fann man att 15 procent var bara offer, 7 procent vara bara mobbare och 3 procent var både mobbare och offer (Mellor, 1990 ref. Farrington, 1993). O’Moore & Hillery (1989) fann att 46 procent av offren också var mobbare och att 65 procent av mobbarna också var offer. l vissa studier uppger omkring hälften av ungdomarna att de mobbat andra ungdomar och över hälften av ungdomarna uppger att de blivit mobbade.
Ja du Janne, redan här blir det litet komplicerat... Vilka ska flyttas och inte? Och hur gör vi med dem som är mobbare i skolan och offer någon annan stans, t ex hemma? Ska vi först flytta dem och sedan också flytta deras farsor/storebrorsor eller lagkamrater/tränare?
Sedan har vi logistikproblemen. Oj, oj Janne, här blir det jobbigt! 7 % mobbare av c:a 900 000 grundskoleelever; få se här nu, det blir 63 000 elever som kan behöva flyttas. Det blir en flyttcirkus det... Här måste vi kanske införa någon slags skadeskala? Fast vem ska bestämma den? Den mobbade, betraktarna eller mobbaren? Problemet är bara att vissa offer anser sig mobbade av hela klassen, andra anser sig inte så mobbade alls, fastän klasskamraterna tycker det, och mobbarna, ja de tycker väl aldrig att det är särskilt allvarligt. Var ska bevisbördan ligga? Rättssäkerhet, någon? Fast sådant ska man kanske inte fråga folkpartister om idag...
Sedan kommer vi till den delikata frågan om vilka skolor mobbarna ska flyttas till. Ska de byta skolor med varandra? Ska vi bygga upp särskilda mobbarskolor i alla kommuner? Det blir rätt stora byggen, så här måste vi nog be Kommunförbundet uppvakta ministern och påminna honom om finansieringsprincipen.
Å Janne, Janne, nu har du vunnit valet. Välkommen till verkligheten. Det räcker inte med munspel längre, nu är det verkstad.
Jag ser för mig hur han likt den där töntige uppfinnarkillen i Lorry-sketchen sjunker ihop och suckar: - Tänkte inte på det...
Den slokar betänkligt, skolministrerns pekpinne.
Tycker du detta ämne är intressant kan du läsa mer på Andra bloggar om: mobbing, mobbare, skolministern, jan björklund, flytta mobbare, potens
4 kommentarer:
Jag anser inte att den viktiga frågan är vilka som ska flytta, utan hur skolan hanterar det på plats.
Med egna erfarenheter av att ha haft ett mobbat barn under flera år, ser jag bara att skolan helst blundar för att det finns mobbing... och gärna lägger skulden på den mobbade. "Det är hennes egna fel, så hon får skylla sig själv."
Vi löste det hela genom att flytta från kommunen.... och tänk så konstigt *cynisk*... mobbingen försvann... och hon fick massor med nya kompisar på den nya skolan.
Denna mobbing har satt djupa spår i henne, men hon har vänt på det och gjort de erfarenheterna till en djävulsk drivkraft istället. "De ska fan få se" är hennes drivkraft idag.
Människor som utsätter andra för sexuella övergrepp har inte sällan själva utsatts för det.
Det innebär inte att man ska tolerera deras beteende. Samma borde gälla mobbare.
Jag håller med om att tvångsförflyttning av mobbare inte är någon idealisk lösning, och inget som skall tas till i första taget. Och visst är det så att de som mobbar nästan alltid gör det av någon orsak som man kan förstå om man lär känna dem mer. Det kan vara hemska hemförhållanden, att man själv blivit kränkt av kamrater eller vuxna. Så långt är vi överens.
Nu till problemet: I vissa fall har mobbning inte kunnat fås att upphöra med mindre än att offret tvingats byta skola. Detta eftersom det inte funnits möjligheter att få mobbarna att byta skola om inte deras föräldrar gått med på det. Förslaget syftar till att man, i de sällsynta fall där annat inte hjälper skall kunna se till att vissa som kommit in i ett dåligt beteende skall få en chans att börja om genom att byta miljö. Detta skall alltså syfta till att både den mobbade och mobbaren skall få en ny chans i livet.
Mamselamsen: Du sätter huvudet på spiken: Skolan måste fokusera på problemet och dess uppkomst mer än vilka som ska flyttas. Skolor som hellre blundar för problemn, kan med en "flyttlag" smitta undan grundproblemet: varför mobbing uppstår på skolan. Och varför är det så, att mobbing uppstår på viss skolor och inte på andra? Jag tror tyvärr att det kommer visa sig att det upprepningsvis kommer att flyttas elever från vissa skolor.
Per:Självklart ska man inte tolerera övergrepp av något slag. Men är flyttning receptet? Som jag skrev, vart ska de flyttas? Ska skolorna byta mobbare med varann?
Magister Nyman: Att offret ska tvingas byta skola för att skolledningen inte tar sitt ansvar är naturligtvis helt oacceptabelt, det är nog alla överens om. Flyttning av elever kan vara en åtgärd man ibland måste ta till. Den möjligheten finns även idag, även utan föräldrarnas tilåtelse. Det enda hindret är att man inte får flytta eleven/eleverna till ett annat rektorsområde. Det kan möjligen vara en detalj som behöver åtgärdas, men det måste ju också vara möjligt för eleven/eleverna att praktiskt kunna ta sig till skolan. Det jag vänder mig emot är att denna åtgärd framställs som en lösning på ett mycket komplicerat och ofta mångfacetterat problem, där ibland offer/förövare byter plats och där det inte sällan handlar om hela stämningen på en skola. Sådana skolor föder stäåndigt nya offer och förövare. Kanske är det skolledning eller hela kollegium som skulle behöva "byta skola".
Skicka en kommentar