Helena skriver hoppfullt om alla de kvinnliga topppolitiker som vi föprhoppningsvis får se mycket mer av i framtiden; Ségolène i Frankrike, Hillary i USA, Michelle i Chile, Mona i Sverige och Harriet i Storbrittannien.Igår handlade det om Ségolène på Aktuellt. De sade att hon hade problem, att hon började få kritik.
Varför? Var hon inblandad i nån skandal, eller var hon otrevlig och överlägsen mot folk?
Nej, hon fick kritik för att hon lyssnade för mycket. I det av napoleanska traditioner formade Frankrike ska makten styra tydligt och hierarkiskt. Denna elitistiska tradition har Ségolène haft fräckheten att bryta emot. Hon ordnar t ex gruppdiskussioner där även unga människor får föra fram sina tankar och idéer. Inget konstigt i svenska öron, men i den franska traditonen något oerhört. Där får unga vänta på sin tur medan de i många år topprids av en sadistisk chef som i sin tur fick vänta på att härska.
Mötet mellan olika byråkratitraditioner kan bli rätt häftigt. Det fick de första svenskarna erfara när de kom ner till Bryssel som nyblivna EU-medlemmar och fick jobb på rådet, parlamentet eller kommissionen. Var de underlydande, fick de spel på bossiga chefer som kallade in dem på sitt kontor för att kolla och rätta varenda PM de skrev. Var de själva chefer, fick de kritik för att vara otydliga och svaga, bara för att de bad de anställda att tänka och handla självständigt.
Precis som Ségolène får nu. Att hon är kvinna gör kritiken ännu värre. På gatan intervjuades kvinnor som sa: - Bara gå omkring och lyssna på folk sådär, har hon någon handlingskraft egentligen? - Verkar hon inte litet velig och vek?
Det ska fan försöka ändra på gubb-Frankrike.
Tycker du detta ämne är intressant kan du läsa mer på andra bloggar om: napoleon, byråkrati, ségolène royal, frankrike, EU, Bryssel, jämställdhet
4 kommentarer:
Jag tror tyvärr att det har mindre att göra med den franska byråkratiska kulturen. Det är som vanligt genusordningen som lägger sin våta filt över demokratin.
En kvinnlig presidentkandidat är undantaget därför rapporteras allt hon gör som annorlunda och hon testas hur "presidentiell" hon egentligen är. Hon är annorlunda för att hon lyssnar och hon är inkompetent för att hon inte klarar alla barnsliga test journalisterna sätter henne på (gärna i hemlighet).
Sarko däremot ser redan ut som en president och beter sig som en president.
Jag tror att det är därför det inte går så bra för Segos kampanj. Hon måste göra som Hillary Clinton, Angela Merkel eller Thatcher; överdriva för att vinna bilden av styrka och strikthet.
Mona kommer med största sannolikhet att utsättas för precis samma utmaning.
Sorry för lång kommentar, men det här är ämnet för min Masters-uppsats så du ska vara glad att det inte blev längre...
Den blöta genusfilten äger absolut sin riktighet, liksom den franska traditionen. Dessvärre är det lätt att misströsta när man betänker de dubbla uppförsbackar S har att springa i. Å andra sidan, det finns en utbredd trötthet över just den gamla kulturen och traditionen. Jag tror Sarko får en match.
Det ska fan till att vara kvinna i toppen, mjuk och kvinnlig men med "manlig" styrka. I Värmdö har vi en Kommunstyrelse med EN kvinna (av sex)i majoritetsgruppen. Torde placera oss på kartan. Föga smickrande.
Annika
Helena: Visst är det genusuppförsbacken, men den blir ännu värre av byråkratitraditionen. Du får gärna skriva mer om detta, jag och många med mig läser gärna!
Annika: Solna delar i så fall bottenligan med er i Värmdö...
Hmm..
Jämställdhet på uppåtgående...
Skulle vara intressant om någon gjorde en kartläggning av detta. Jag trodde i min enfald att vi var exklusiva med en så usel kvinnorepresentation.
Skicka en kommentar