Hela sommaren har jag lyssnat på skitmusik på radio. På landet är mottagningen så dålig att man bara får in P1-P3 och den mest penningstarka reklamkanalen, RixFM eller Megapol eller vad fan den nu heter. I P3 säger de 21-årga hipsterprogramledarna att de "älskar ny musik", vilket översatt betyder "musik som absolut inga av mina polare får ha hört talas om ännu, annars dör jag av o-hipphet". På skrikradiokanalen spelar de å andra sidan samma fem låtar mellan reklamsjoken. När de en bit in ijuni spelat sōnder Euphoria, återstår fyra låtar:"Blow my whistle","Somebody that I used to know","We are young" och "Some die young".
Det är ingen överdrift att påstå att jag vid det här laget har ett uppdämt behov av bra musik.
Nåja, det ska väl ett par månader i USA kunna råda bot på! Dessutom i hjärtat av den amerikanska södern, the land of
OK, nu är jag ju inte i Mississippi eller Louisiana, utan i Florida, som är Backstreet Boys, N'SYNC och Take 5's hemtrakter snarare än Robert Johnson, Muddy Waters eller Howlin' Wolf. Så jag kanske har för höga förväntningar på radioutbudet.
Det visar sig vara exakt samma låtar som på den svenska reklamradion. Ut strömmar de alltför välbekanta tonerna av Pink's Blow me (one last kiss).
Fast någonting är nytt, helt nytt för mig. Först tror jag inte mina öron, men... den är censurerad!
Istället för att sjunga I've had a shit day, verkar Pink ha fåt nåt luddigt på tungan och ut kommer istället något som jag mer tolkar som !I've had a fitt-day". Jo, det är sant. Radiostationen verkar ha lagt paå nåt slags Moral-Majority-filter på sången.
Nog för att jag har förstått att det finns en hel del knäppgökar i USA, men att man i moralpanikens land inte ens får säga shit längre, det verkar nästan som något framställt i en tepartyhjärna pa speed.
Har du också haft en fittdag, lyssna hellre på Hard day blues med Muddy Waters.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar