
Vet ni vad folk tittar mest på när de väljer var de ska bo? Om de kan välja alltså? Nära till jobbet? Nja, ungefär 2 av 10 svarar det. Nära till naturen? Ungefär lika många. Men hela 65 procent svarar att mötesplatser är viktigt. Mötesplatser, vad är det för flummigt ord? Typ ett Folkets Hus eller? Nej, det är alla ställen där det kan uppstå möten mellan människor; hemmet förstås, det egna eller vännernas, men också ett mysigt café eller restaurang, en lekpark, ett torgstånd, en grillplats, en glänta med ett parkbänkar. Jag vet inte, de kanske längtar efter och saknar alla dessa små tanter, som hade tid att stanna och prata på väg till Sommarvägens livs?
Frågan vad som gör en stad attraktiv är oerhört intressant att fundera på, särskilt om man vill bygga och skapa tillväxt. Min hemstad Solna hyrde för ett par år sen in en svindyr konsult som skulle lära ut hur man stärker stadens varumärke. Var det AIK? Karolinska Institutet? De kungliga slotten? Nej, svarade en inbjuden hjärnforskare, det är mötesplatser för hjärnor som gör en stad framgångsrik. Ni bygger en massa hus här i Solna, och har en massa företag, men ni har glömt att satsa på mötesplatser! Ridå.
Lilla tättbebyggda Solna försöker slå rekord i byggande och förtätning. Inget fel på att förtäta; det är smart att kommunerna närmast city gör det. För mig får husen görna vara höga också. Men det är nåt som saknas... Visioner! Solnas (m)ajoritet har inga visioner, de bara säljer, och sen får byggföretagen planera för sina (sälj)visioner. Då blir det ofta, tätt, väldigt tätt, och sällan fördyrande saker som parker, samlingslokaler, plats att leka på, en basketplan eller en grillplats. Det som byggs, det byggs för att säljas. Dyrt. Och då uppstår nästa hinder för möten; det flyttar bara in folk av samma sort.
Mötesplatser kan nämligen vara både inkluderande och exkluderande. Till exempel upplevs bostadsområden med dålig kollektivtrafikförsörjning som tillstängda och där kan det utvecklas subkulturer som exkluderar andra grupper. Som de monotona villamattorna i förorten. Som miljonprogramsområdena när de är som sämst.
Även om det bor och jobbar en massa människor i Solna - "Sveriges företagsvänligaste kommun" - så händer ingenting förrän folk börjar prata med varandra. Det gäller att satsa på kluster av företag, särskilt medan de är små och i början av sin utveckling, och det gäller att satsa på platser där samtal uppstår. Även ytliga kontakter och möten mellan människor bidrar till att utveckla tilliten och acceptansen för det som är annorlunda.
Mindre företag har större behov av offentliga mötesplatser. Ett exempel på en miljö anpassad för småföretag är Telefonplan. Där finns Konstfack med sitt Transit, med företagskuvös och kontorshotell där nyutexaminerade studenter kan utveckla sina idéer och nystartade företag sitta tillsammans. Runt Telefonplan har fastighetsägaren medvetet satsat på att inhysa gym, caféer, gemensamma matsalar och restauranger som uppmuntrar till informella möten. Resultatet: Flera små nyetablerade designföretag lockas dit, som i sin tur lockar andra, som i sin tur lockar fler roliga butiker och caféer osv. Och så möts människorna, och så föds nya idéer till tjänster och produkter. Och folk trivs, och vill flytta dit.
Det är inte bara företagen, utan hela samhället som tjänar på att stärka den sociala sammanhållningen genom att skapa utbyte och kontakt mellan olika grupper av människor. Detta sociala kapital kan stärkas genom en kombination av insatser.
Jag glömde: det byggs visst för möten; kommersiella möten. Och det är inte fel. Men det får inte BARA bli sådana mötesplatser. Det känns otroligt fattigt att Sona Centrum är det enda ställe där man möter folk. Biskopen Caroline Krook utbrast en gång på en debatt på biblioteket Solna Centrum: - Är det här tingeltangeltemplet det enda stället folk har att mötas på i Solna?!
Hjärnforskaren som jag berättade om instämde alltså i biskopens dom: Det hjälper inte att bara förtäta, ni har ju inga mötesplatser för hjärnor!
Vadå möten mellan hjärnor? Det är väl inga problem i dagens it-samhälle? Jo, faktiskt. Viss typ av "kodifierade" kunskap är lätt att sprida via nätet, till exempel i läroböcker och instruktionsmanualer. Den är lätt att sprida och använda, men skapar därför inte heller några konkurrensfördelar för användarna. Okodifierad kunskap eller tyst kunskap däremot, kan inte spridas lika enkelt som kodifierad kunskap. Den växer fram interaktivt och är alltså beroende av nära kontakter mellan människor med kompletterande kunskaper. Det är den sortens kunskapsöverföring som leder till nya innovationer och bidrar till en ökad tillväxt.
Se där, hur det som moderaterna tror är onödiga kringkostnader som ska minimeras så mycket som möjligt, eller överlåtas på marknaden, är en förutsättning för tillväxt i vår region!