torsdag, juli 15, 2010

Hängmattans filosofi

Så här ett par veckor in på semestern blir stämningen alltmer avslappnad (jag har slutat springa omkring och skrika ut order som en galning). Dagarna planeras inte fulla med aktiviteter (vilket i själva verket har betytt jobb) och samtalen blir allt långsammare (läs: slöare) och mer filosofiska (läs: obetydliga). Häromdagen kände jag hur det svindlade, när mellantonåringen ställde följande fråga om tid, rum och existens till mig:

Det har sagts att existensen är ett resultat av tid och rum, men:

Tid består ju av dåtid, nutid och framtid. Dåtiden finns egentligen bara som våra minnen av det som har hänt, och existerar alltså inte i egentlig mening. Framtiden finns inte heller, eftersom den bara består av våra fantasier om det som ska ske. Och nuet finns inte heller, eftersom det bara är den tunna skiljelinjen mellan dåtid och framtid. Alltså existerar inte tiden, eller hur?

Rum består av det vi uppfattar med våra sinnen. Vi kan inte veta ifall tingen existerar utan vår varseblivning av dem. Alltså existerar inte rummet utan existensernas sinnesuppfattning av det.

Så om existensen inte är tidet och rummet; vad är då existensen?

Lämnade mig svarslös. Måste vara värmen... :-)
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , och annat intressant

12 kommentarer:

John sa...

42

Johanna Graf sa...

Huh? Är detta ditt slutgiltiga svar?

Tankesmedjan Det sovande folket sa...

Har för mig att svaret ska vara 42.

Tankesmedjan Det sovande folket sa...

Det är frågan som är det viktiga. Vad var frågan?

alieninlandskrona sa...

Den eminente Jorge Luis Borges har sagt att;
En historia över en människas drömmar är ej omöjlig att föreställa sig; en annan, om organen i hans kropp; en annan, om alla misstag han gjort; en annan, om alla de ögonblick han tänkt på pyramiderna.

Det är tur att vi kan glömma. Livet är som ett stort marmorblock där det vi glömmer är det som mejslas bort och försvinner. Det som är kvar är det vi minns. Om vi kunde kommma ihåg allt skulle det vara lika användbart som en karta i skala 1:1.

Så livet går vidare, tiden går vidare, med eller utan oss.

"Grässtråets barn, så lika sin fader,
Växa och dö i oändliga rader;
Morgon blir afton i evig ring.
Tiden är ingenting."

A.M. Franzen

Anonym sa...

Spännande med lite filosofi på morgonkvisten.
Många stora filosofer delar Johannas (barns?) radikala uppfattning om verkligheten.
Men jag tror att man kan argumentera för en mer jordnära syn.
För det första är det helt rimligt att tänka sig att det finns ett universum oberoende av om människan varseblir det eller inte. Att våra sinnen inte ger oss en ”riktig” bild av omgivningen är ointressant i sammanhanget. Vi har naturligtvis de indata och tolkningar som har gynnat oss evolutionärt. Andra djur har andra indata, exempelvis ljud- och ljus av frekvenser vi inte kan uppfatta. I framtiden kanske vi kan spela in och uppleva vad ex. en fladdermus upplever när den flyger i en mörk grotta med tiotusentals andra fladdermöss genom sitt sonarsystem. Jag hoppas att jag får vara med då.
Slutsatsen är att existensen är oberoende av människan och att vi faktiskt upplever den riktiga världen genom våra sinnen, även om ”gränssnittet” är användbart snarare än ”sant” (vad det nu skulle innebära...).
Tiden definieras genom kausalitet och mäts genom att relateras till ljusets hastighet. Om vi kunde sitta på en foton och åka med skulle tiden röra sig oändligt långsamt. Det är därför ingenting kan röra sig fortare än ljuset. Partiklar som är snabbare än ljuset går baklänges i tiden. I labbet ser man spår av deras sönderfall redan innan de teoretiskt kan ha uppstått, enligt teorier som stämmer i alla andra sammanhang.
Nuet är för de flesta människor är f ö inte alls det mikroskopiska ögonblicket mellan framtid och dåtid. Jag har ett ”nu” som i alla fall är fem, tio sekunder långt. När man ex. lyssnar på musik är det helt uppenbart att vi hör flera takter på en gång. Jag upplever i vilket fall att en bluesfras på gitarren hänger i luften i sin helhet i flera ögonblick och att nästa fras relaterar till den tidigare på ett mer eller mindre intressant och njutningsfullt sätt. Om hjärnan förlorade sin förmåga att processa fram ett nu med en viss utsträckning skulle varje ögonblick vara nytt och obegripligt. Kanske är det vad som händer när man blir dement. Hu…
Framtiden är inte enbart fantasier. Den består av en ström realistiska och välgrundade förväntningar på vad som skall ske i nästa ögonblick. Går jag ut genom dörren kommer jag att stå i trappuppgången, släpper jag äpplet faller det nedåt o s v. Hjärnan skapar ett ganska långt ”nu” genom att räkna framåt och relatera bakåt. Det är det som är verkligheten, till skillnad från fantasier. Jag kan ju tänka mig att min ytterdörr är luckan i ett rymdskepp och att jag kommer ut i en fantastisk okänd värld på andra sidan. Men jag skulle bli djupt bekymrad om det visade sig vara så och tro att jag blivit galen eller drogad. Konflikten mellan vad som är rimligt att förvänta sig och vad som *kan* hända är ett vanligt tema i thrillers.
Sammanfattningsvis är det helt rimligt att ifrågasätta all existens och alla sinnesintryck, men det är också rimligt att vara mer ”jordnära”. Det senare är inte mindre konstigt eller möjligt att ifrågasätta, men har enligt min mening fördelen att ha ett visst förklarings- och förutsägelsevärde.
Varför skulle vi överhuvud taget uppleva en verklighet om den inte funnes? Tja, exempelvis för att vi är fantasier i huvudet på en gud som inte har något bättre för sig än att köra någon form av dataspel i huvudet. Men det är uppriktigt sagt ett mer långtgående antagande än nästan något annan man kan göra om universum.
Läs gärna Det sällsamma djuret från norr av Lars Gustafsson. Roliga SF-noveller om just ovanstående frågor.
Magnus N (m)

Tankesmedjan Det sovande folket sa...

Lars Gustavsson? Ska man behöva bli förbannad på semestern också?

Anonym sa...

Nej, Lars Gustafsson, poeten och författaren som tidigare varit professor i Austin.
Och varför skall du bli förbannad på semestern? Den har väl inte gjort dig något?
:=)
M

Tankesmedjan Det sovande folket sa...

Nu har den det!

Johanna Graf sa...

Ha ha, jag vetinget om Lars Gustafsson, men jag tackar å hemskt myckjet för Magnus svar, som var långt och inressant. Ska vidarebefordra det till sonen. (Jo, det VAR faktiskt ett barns tankar! Han är en grubblande typ min mellantonåring.)
Ska rekommendera både Douglas Adams och nämnde Gustafsson till honom, så får han bilda sig en egen uppfattning.

Anonym sa...

Douglas Adams är Gud. Ateist. Dog på gymmet. Bästa kompis med Richard Dawkins.
Gillar sonen något att bita i om "universum och allt annat" kan jag rekommendera tre böcker:
Sing: Big Bang. Otroligt spännande vetenskaps- och idehistoria om teorierna om universums uppkomst samt beskrivning av själva teorierna.
Steven Pinker: The blank slate. Om människans natur och kognitiv psykologi, bland annat.
Jared Diamond: Guns, Germs and steel. Om människans utveckling.

Alla tre finns på svenska i bra översättningar och pocket.

De är inte på något sätt ideoligiskt färgade. MP-killen i min nämnd har också dessa författare som favoriter.
Glad sommar
M

Johanna Graf sa...

Du är en människa bakom skalet, Magnus...:-)