Kvalificerat skitsnack

Maud Olofsson har nu inte bara svängt ett varv. Hon har gått helt i spinn. Direkt efter valsegern 2006 deklarerade hon att det nu skulle bli varannan herrarnas, nåt annat var inte att tänka på. Sedan blev hon rättad av pappa Reinfeldt: Vi ska gå på KOMPETENS och inte på kön. Och så gav regeringen jämställdhetsfrågorna till leantalkern Nyamko Sabuni, som gömde dem bakom en ström av vackra ord utan att det hände ett skit.

Och idag går Maud Olofsson ut utesluter kvotering. Hon fråntar sig helt ansvaret för att börsbolagen inte kommit en centimeter närmare nåt som ens kan kallas jämställdhet. - Det är inte politikernas ansvar att bolagen har dålig könsfördelning i styrelserna!

Nähej. Och dina företrädare i tidigare borgerliga regeringar tyckte inte heller att det var politikens ansvar att göra arbetsplatserna mindre farliga, att förbjuda särskilda kvinnolöner eller att förbjuda barnaga.

Tanken svindlar. Mauds argument att det inte är politikernas fel och därmed inte deras ansvar att saker är på tok i samhället skulle ju kunna ha oändliga möjligheter!
Allt skulle i princip kunna göras till ett privat ansvar att fixa. Att barn får se allt för litet av sina fäder och män fortfarande tar ut toklitet av sin föräldraledighet - det kan de väl få bråka om ifred hemma vid köksbordet? Eller att invandrare tar sådan tid på sig att lära sig svenska på Sfi - de får väl helt enkelt skärpa sig, eller så kan vi neka dem medborgarskap? Och visst är det väl individernas eget fel om de blir sjuka av jobbet/lurade som konsumenter/ inte klarar gymnasiet på utsatt tid/blir våldtagna om de har för kort kjol? Visst kan vi väl utöva vår individuella konsumentmakt mot börsbolag som envisas med att leva kvar i 1800-talet?

Eller?
Diskussionen om vad vi ska göra tillsammans, med gemensamma krafter, och vad som är individens eget ansvar kan ibland bli väldigt klargörande. Det blå laget - där Maud numera spelar högerytter - brukar säga att politiken bara ska göra det som ingen annan kan göra bättre. Och det håller förstås alla med om, det är ju helt oantastligt som argument betraktat. Tittar man däremot på verkligheten, blir det mer knepigt. Det hela brukar landa i frågan om vad som egentligen är gemensam nytta. Är det smartare för alla om några inte svälter/misslyckas i skolan/blir knarkare/sjuka av fetma, även om de flesta inte har de problemen?

Därefter brukar frågan om pengar dyka upp. Vad är smart att skramla ihop till gemensamt, och vad ska betalas ur egen ficka? Det finns t o m de moderater som gått så långt som att föreslå att vi kan skrota biblioteken och istället dela ut en bokpeng till var och en. Det belyser rätt väl skillnaden i idéer: ska vi ha ett fåtal böcker var hemma i bokhyllan, eller ska vi samla ihop och låna av varandra när vi behöver?

Nej du Maud. Ska du vänta på att konsumentkraften ska fixa jämställdheten i svenskt näringsliv, då lär du få vänta i hundra år till.

Här är en länk som visar att Sverige tappat poäng i jämställdhet med högerregeringen.

Funderar du fortfarande på om jämställdhet spelar någon roll? Då får jag hänvisa till remissinstansen.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, jämställdhet, kvinnor och män, kvinnor i bolagsstyrelser, Maud Olofsson, intellektuell gigant, individens ansvar, politikens ansvar, gemensamma lösningar, och annat intressant