En ding, ding, ding värld

Det var Skyll dig själv-mentaliteten som en gång fick mig att bli så arg att jag tog steget in i politiken i början av 90-talet. Nu är den här igen, med förnyad styrka. I slutet av 80-talet föddes yuppien och ledordet var "sköt dig själv och skit i andra". I mitten på 00-talet lyckades Reinfeldt och hans ingenjörer bakom "de nya moderaterna" sätta i svenska folket att "de andra" fuskade och simulerade, medan "vi" som jobbade betalade "kalaset". När det sedan motbevisades, var det redan för sent. Vi-och-dom-uppfattningen hade framgångsrikt cementerats. Det gjorde det nämligen lättare att sova på nätterna för alla som fått skattesänkningar på bekostnad av de gamla, sjuka och arbetslösa.

Båda gångerna följdes egotrenden av en ekonomisk kris. Och som alltid var det de med störst revor i sitt social trygghetsnät som föll först och hårdast. Ungdomarna som inte fått in en fot på arbetsmarknaden, de utan högskoleutbildning, de med sämst språkkunskaper, de gamla med låg pension, de sjuka och de i glesbygd, de som förlorade jobbet när industrin lade ner.

"Vi" kan välja att fortsätta påstå att de är en särskild sort, viljelösa, lata, som får skylla sig själva. Men jag tror det blir dyrt för alla, även dem som tror de står på "vi"-sidan mot några slags "dom".

Ett aktuellt exempel är moderaternas ovilja att förstå varför rena sprutor åt narkomaner är en bra affär, även för deras egna renskrubbade döttrar och söner. I början drabbas bara "dom", de orena och oförsiktiga. Men när den väl får fart känner smittspridning inga klassgränser. Egentligen känner jag en djup motvilja mot att behöva resonera ur detta ego-perspektiv. Men i en tid då empati och medmänsklighet verkar lika ute som räkcocktail och färsfylld paprika, så kanske det är nödvändigt att tala ekonomiska för att folk ska förstå: DET BLIR DYRT FÖR DIN UNGE OCH DIN VILLA OM VI INTE HJÄLPER DEM SOM KNARKAR. DET BLIR LÄGRE SKATT OM VI STÖTTAR KNARKARNAS BARN REDAN PÅ DAGIS ISTÄLLET FÖR ATT LÅTA DEM GÅ OM NIAN.

I slutet av 80-talet jobbade jag med socialt förebyggande arbete för barn och ungdomar. Jag var stolt och glad över det arbete vi utförde i socialtjänsten, skolan och fritidsverksamheten. Jag såg hur relativt små preventiva insatser kunde kompensera för stökiga hemförhållanden. Jag märkte vad kontinuitet och stabila vuxenkontakter kunde göra för oroliga barn med dålig självkänsla. Sedan kom 90-talskrisen, och vi blev färre och färre anställda som kunde läsa den där sagan, ge den där extra kramen eller lästräningen. Samtidigt stängde kollo och fritidsklubben, teaterbesöken drogs in, avgiften till musikskolan höjdes, stadsdelsbiblioteket lade ner och kuratorn kom bara varannan torsdag. Och klassklyftorna, som under några decennier på 1900-talet faktiskt minskade dramatiskt, började återigen vidgas. Var jämlikhetssträvandena bara en kort historisk parentes? Alla som tror på sköt-dig-själv-och-skit-i-andra: Sätt på TV3 hemma i ditt Gated Community, ta en drink till och bläddra litet i Klick-bilagan.

Men begrunda Ulf Lundell, när han i låten "Upp!" sjunger:

"...Vi byggde ett samhälle där vi skulle slippa behöva varann, vi är på väg att lyckas. Tomheten är monumental. Vi drömde om en bättre värld, den blev sämre..."

SvD skriver om det här, och Peter Andersson med. Och här är andra bloggares åsikter om Stockholm, moderaterna, sprutbyte, narkomaner, knark, utslagna, socialprevention, preventivt arbet, socialtjänst, förebyggande socialt arbete, sprutbyte, HIV, Hepatit C, fördumning, plånboksegoism, solidaritet, rättvisa, sköt dig själv och skit i andra, själv är bäste dräng, ensam är stark, skyll dig själv, socialdemokraterna

och annat intressant