Pengar är inte allt

(S)olnabon och riksdagsmannen Mikael Damberg skriver på Newsmill om hur vi behöver kvalitetssäkra skolan, och gör upp en lista på vad som krävs för att lyckas. Det är inte så enkelt som att bara pumpa in mer pengar. Nej, sannerligen inte. Det är bra att vi sossar slutat leka jultomteparti; mer åt fler höll kanske i förra seklets början, men nu är det inte generell brist på resurser som är det största problemet. Snarare hur vi ska klara att hålla koll på att alla de där resurserna (läs skattepengar) går till rätt saker och används optimalt. Här är Mickes att-göra-lista, som jag hoppas att han som utbildningsminister i en socialdemokratisk regering får möjlighet att genomföra efter valet nästa år:

1. Inför lämplighetstest vid intagning till lärarutbildningen


2. Premiera lärare/lärarlag som når resultat och inrätta fler karriärtjänster


3. Inför AT tjänstgöring för nyexaminerade lärare


4. Inrätta en omställningsfond som gör det möjligt att omskola lärare som inte längre fungerar och som vill sadla om


5. Följ upp och utvärdera elevernas kunskapsutveckling tidigt


6. Koppla denna utvärdering till en garanterad rätt till snabba stödåtgärder:


7. Elever som inte når målen garanteras 10 timmar individuell lärarledd undervisning för att komma ikapp.


8. Sommar- och lovskolor både för elever som behöver extra undervisning och för de som vill läsa upp sina betyg.


9. Alla elever ska dessutom ha rätt till minst 2 timmars lärarledd läxläsning i veckan.


10. Låt framgångsrika rektorer lyfta "problemskolor"


11. Inför tidsbegränsade kontrakt för rektorer


12. Skolor som som inte klarar kvalitetskraven måste kunna stängas, oavsett driftsform.

Jag är så glad att vi sossar har hittat tillbaka till vår ideologi om skolan som en garant för allas rätt att nå sin fulla potential. Vi har under några årtionden tappat kompassriktningen där. Från en obändig tro på och exempellös framgång för en skola som tror på alla elevers möjlighet att lyckas, till en vårdande tyck-synd-om-skola där förväntningarna sänktes på de svagaste eleverna i en falsk omtänksamhet och rädsla för att stämpla. Från en kunskapshöjning utan like till uppgivenhet om skolans förmåga att utjämna klasskillnader.

I rapporten "Flum? Nej, segregation" visar Anne-Marie Lindgren på Arbetarrörelsens tankesmedja att sänkta skolresultat beror mer på boendesegregation än på flumpedagogik. Delvis sant, men att det inte alls är hopplöst, att skolan visst kan göra skillnad visar Haninges kamp för att höja sina usla skolresultat. Genom krav på skolorna att fastställa konkreta mål och utvärdera vad barnen kan, för att sedan hjälpa dem som halkar efter, höjde de måluppfyllelsen radikalt. Det gäller att tro obetingat på barnen. Det håller inte att vika ner sig därför att vi lever i ett segregerat samhälle. Då kan vi lika gärna gå hem och dra täcket över huvudet.

Läsäven andra bloggares åsikter om socialdemokraterna, skola,kunskap,skolpolitik, svenska skolan, skolresultat, betyg, betygsmedelvärde,meritpoäng,SCB-rapport om skolan, välutbildade föräldrar, lågutbildade föräldrar,klasskillnader, skolsegregation, boendesegregation, Haninge, PISA,Skolverket,OECD-länders skolresultat och annat intressant