Vi som aldrig drog halsbloss

Om hur ett försök till en kväll i dekadensens tecken fullständigt urartade. Och om hur detta fick mig att äntligen nå målet för min personliga utveckling.

Helgen började så bra. Efter flera veckor med varenda kväll uppbokad, skulle den här helgen vara helt tom, fri från aktiviteter. Asketiskt upphöjd skulle jag strosa omkring och tänka djupa och renande tankar. Mitt hem, min borg skulle vara som ett retreat i ett indiskt tempel. Det gick alldeles utmärkt. I knappt 24 timmar.

Sedan, utan att jag riktigt kan peka ut vem som var skyldig, hade jag och Rave-Arne plötsligt gjort upp planer för en dekadent kväll i kaloriernas och Hollywoods tecken hemma hos honom i Hagalund. Och vi kom igång riktigt bra. Bordet dignade av Ben & Jerry-glass i olika smaker, påskskum, nötter, frukt, kaffe och till råga på allt en stor flaska svindyr rom.

Rave-Arne, som var gräsänkling och litet gnällig, hävdade att det inte var mer än rätt att vi drack upp pojkvännens sprit och sedan gick ut på Sidetrack och dansade hela natten. Min invändning om att ravande på bögklubbar absolut inte ingick i mitt nya liv av ensamhet och meditation, drunknade i en rå skrattsalva, och jag blev tillsagd att sluta larva mig och dricka upp. Hej å hå,

och en flaska med rom!

Vi tog oss an uppgiften med stor entusiasm, skålade, pratade om sprit och festande så där som svenskar gör ni vet, nujävlarskahärdrickasochhasroligt. För att komma i stämning letade vi dekadenta ungdomsminnen att bräcka varandra med.

- Kommer du ihåg när man drack Kir?

- Fyfan, det såg ut som blod när folk spydde!

Men det som tedde sig så häftigt och färgstarkt för 25 år sedan har fått samma sorgliga framtoning som gamla Instamatic-kort. Ni vet, dem från språkresan till Englands sydkust efter nian, på den otroligt snygga killen i parallellklassen i Vasalundsgymnasiet, på gänget på verandafesten på sommarstället. När bilderna idag trillar ur fotoalbumet med sitt dåliga klister plockar man upp dem från golvet och försöker kisande urskilja magin i de urblekta och suddiga figurerna.

Och det är väl här nånstans kvällen spårar ur. Vi inser att vi nog aldrig var och aldrig kommer att bli några rockstjärnor. Hur mycket vi än brer på och förgyller gamla minnen kommer Sibyllakiosken i Sundsvall aldrig kunna mäta sig med The Factory och även om Hagafesten var som en psykedelisk dröm för en 17-åring, så var den ju inget Woodstock direkt. Ja, om vi är amatörer som suputer så kvalar vi inte ens in i korpserien som knarkare. Jämför man vår samlade knarkerfarenhet så ter sig till och med Bill Clinton avancerad i jämförelse.

Oj, vad mycket munspel och litet verkstad det var! Det är nog så man skiljer agnarna från vetet, enas vi om. De riktigt dekadenta snackar inte bara om det, de gör det. Och sedan dör de. Vid typ 27.

Snart står romflaskan bortglömd på bordet och vi trängs istället framför datorn och letar YouTube-klipp på de riktiga proffsen, rockstjärnorna, dem det gått snett för, de som dog unga, de som gjort bort sig, trillat av scenen, uppträtt höga som julgranar. En spellista tar form, det är ömsom roligt och ömsom väldigt, väldigt tragiskt

Till den första kategorin hör definitivt Kentas klassiker i Melodifestivalen 1980 när han i en "Try It You´ll Like It-69"-tröja sjunger världens kortaste låt, hälsar till faster i Eslöv och sedan fullständigtdräper en för dagen korrekt och vattenkammad Bengt Bedrup:

Bedrup:- Har inte du levt ett rätt hårt liv?
Kenta: - Tja... jag frågar dig, har inte du levt hårdare än mig??

Kenta dog ju alldeles för tidigt, men killen i det här klassiska klippet; Shane McGowan i The Pogues måste på något vis ha konserverats i sprit och lever mot alla odds. Han har t o m skaffat nya tänder.

Till den tragiska kategorin hör väl i princip resten av artisterna på listan. För tydlighetens skull får jag väl tillägga att Carola bara finns med som bonusklipp där hon är naturhög - på Gud.

Snart är klockan midnatt och vi enas om att det där klubbesöket nog kan vänta till en annan gång. Och så gör vi vad Jimi, Nico, Andy, Janis, Amy eller Noel aldrig skulle få för sig att göra; plockar undan glasen och den fortfarande till trefjärdedelar fulla romflaskan, diskar, går hem, borstar tänderna och går och lägger oss.

Och sedan sover jag till klockan nio på morgonen, vilket alla som följt tidigare inlägg är ett fenomenalt rekord av Sleepless in Solna. Så, sensmoralen blir: Försök ha tråkigt och gå ner i varv, så tröttnar du och försöker festa istället, inser att det är meningslöst, ger upp och går hem och sover gott!!!!

Här är hela listan som vi gjorde. Alla låtarna syns om du klickar på ram-symbolen som sitter bredvid start/stopp-knappen i nederkanten av Alice-videon. Kom gärna med tips på fler låtar, roliga eller avskräckande, under "Kommentarer" här under!

Läs även andra bloggares åsikter om alkohol, ungdomars alkoholvanor, droger, artister som dött unga, klubb 27, Janis Joplin, Jim Morrison, Jefferson Airplane, Curt Cobain, Jimi Hendrix, Nico, knark, sista gången på scen, religiös fanatsim, lördagskväll, Ben & jerrys glass, påskskum, rom, fylla, sömnsvårigehter, sömnlöshet, Solna, Hagalund, bögklubb, nostalgi, ungdomsminnen, YouTube klipp, Alice i underlandet, the white rabbit och annat intressant