Var på ett intressant seminarium i förra veckan. Ett gäng forskare från OECD, PISA, McKinsey m fl hade bjudits in för att ge sina synpunkter på det svenska utbildningssystemet. Alla var rörande överens om att den kunskap vi efterfrågar och mäter idag var inaktuell redan för 10 - 15 år sedan, och den vi kommer att behöva och mäta om ytterligare ett decennium är en helt annan, hittills okänd.
I arbetslivet premieras idag sådan kunskap som skolminister Björklund jobbar stenhårt på att förbjuda; nätverkande, mellanmänsklig interaktion, tvärvetenskaplighet och simultankapacitet. Med andra ord, det är de elever som snackar mest med andra, sms:ar under bordet och har flest kontakter i sin mobil som får jobben idag. Formella betyg och meriter är en inkörsport, men förlorar snabbt i värde när man väl fått in en fot på arbetsmarknaden. Det är på jobbet man lär sig mest. Och man lär sig på helt andra sätt än i skolan, där det är förbjudet att göra mer än en sak samtidigt.
Eleverna i yngste sonens klass försökte förklara för sin lärare att de kunde läsa på en skärm, skriva och lyssna på musik i lurarna samtidigt, men det blev nobben direkt. Samma sak gäller för kommunens vuxna medarbetare. Solna stad har nyligen infört en IT-säkerhet i nivå med Fort Knox, så jag kan inte lyssna på Spotify, vilket gör mig skitsur. Jag har inte kidsens zapkapacitet, men jag skriver tusan så mycket bättre om jag får lyssna på musik samtidigt. Hela förmiddagen har jag suttit med hackande YouTubeklipp och längtat efter mina betalda, fina men oåtkomliga spellistor på Spotify. I fikarummet på lunchen nyss dryftade jag problemet med IT-killarna:
- Tja, du kan ju alltid lägga in en RFC, sade de på sitt vanliga kodspråk.
-Heh?
- Ja, alltså, en Request För Change, förtydligade de. Sedan får IT-chefen avgöra. Så nu ska jag skriva en sådan.
Change! Nu!
Man kanske kunde skicka in en RFC för vädret, politiken och livet också?