Nu ska Jan "pekpinnen" Björklund börja flytta mobbare. Jajamän, nu ska här tas i med hårdhandskarna. Här vare potent politik.
Men rektorerna är kritiska. Det är inte så konstigt. Det är nämligen de befinner sig ute i verkligheten, där Jannes pigga politiska retorik ska genomföras. - Det är ett desperat förslag, säger en rektor i DN. - Debatten är svart-vit, mobbing uppstår i grupper som inte mår bra, suckar en annan.
Men i Jannes värld är det enkelt. Där finns bara två sorters människor; de onda och de goda. Denna teori ska minsann ingen praktisk och mångfacetterad verklighet få komplicera. - Jag är så trött på resonemangen om att det är synd om mobbaren, säger Janne.
Hans pekpinne pekar rakt upp i luften, hård och bestämd.
Men 80 procent av rektorerna svarar att de aldrig önskat men förhindrats flytta en mobbare. Såklart, för det finns ju redan idag möjlighet att sätta störande eller hotande elever i särskilda undervisningsgrupper. Men, tycker Janne, det räcker inte. Han vill ha en egen lag.
När Janne sitter där och känner styrkan i sin pekpinne, undrar jag om han vet hur vanligt det är att ungar som mobbar också är offer och vice versa? Forskning har visat att ungdomar som blivit utsatta för våld i skolan inte sällan också själva utsätter andra ungdomar för våld. I en undersökning av drygt 2000 sjundeklassare uppgav 15 procent att de blivit utsatta för våld i skolan. Knappt 40 procent av dessa uppgav att de själva slagit någon i skolan (Lindström, 1995). l en undersökning i Skottland fann man att 15 procent var bara offer, 7 procent vara bara mobbare och 3 procent var både mobbare och offer (Mellor, 1990 ref. Farrington, 1993). O’Moore & Hillery (1989) fann att 46 procent av offren också var mobbare och att 65 procent av mobbarna också var offer. l vissa studier uppger omkring hälften av ungdomarna att de mobbat andra ungdomar och över hälften av ungdomarna uppger att de blivit mobbade.
Ja du Janne, redan här blir det litet komplicerat... Vilka ska flyttas och inte? Och hur gör vi med dem som är mobbare i skolan och offer någon annan stans, t ex hemma? Ska vi först flytta dem och sedan också flytta deras farsor/storebrorsor eller lagkamrater/tränare?
Sedan har vi logistikproblemen. Oj, oj Janne, här blir det jobbigt! 7 % mobbare av c:a 900 000 grundskoleelever; få se här nu, det blir 63 000 elever som kan behöva flyttas. Det blir en flyttcirkus det... Här måste vi kanske införa någon slags skadeskala? Fast vem ska bestämma den? Den mobbade, betraktarna eller mobbaren? Problemet är bara att vissa offer anser sig mobbade av hela klassen, andra anser sig inte så mobbade alls, fastän klasskamraterna tycker det, och mobbarna, ja de tycker väl aldrig att det är särskilt allvarligt. Var ska bevisbördan ligga? Rättssäkerhet, någon? Fast sådant ska man kanske inte fråga folkpartister om idag...
Sedan kommer vi till den delikata frågan om vilka skolor mobbarna ska flyttas till. Ska de byta skolor med varandra? Ska vi bygga upp särskilda mobbarskolor i alla kommuner? Det blir rätt stora byggen, så här måste vi nog be Kommunförbundet uppvakta ministern och påminna honom om finansieringsprincipen.
Å Janne, Janne, nu har du vunnit valet. Välkommen till verkligheten. Det räcker inte med munspel längre, nu är det verkstad.
Jag ser för mig hur han likt den där töntige uppfinnarkillen i Lorry-sketchen sjunker ihop och suckar: - Tänkte inte på det...
Den slokar betänkligt, skolministrerns pekpinne.
Tycker du detta ämne är intressant kan du läsa mer på Andra bloggar om: mobbing, mobbare, skolministern, jan björklund, flytta mobbare, potens