... så förändras livet.
I lördags fyllde vår lilla Burmakatt Saga 5 år. Hon fick göra det roligaste hon visste; följa med ut och nosa på gräset, sätta upp nosen mot vinden och spänt lyssna på alla annorlunda ljud. Hon höll sig tätt intill mig mest hela tiden, litet rädd i allt det stora och nya.
Men ändå måste hon ha tuggat eller slickat i sig nåt giftigt, för sent på söndagkvällen började hon bli hängig och på måndagen kräktes hon flera gånger. Då hon på kvällen inte varken ätit eller druckit blev jag ordentligt orolig och vi åkte in till Bagarmossens djursjukhus med henne. Tisdagen bar på dystra besked. Mitt under en middag hos landshövdingen på Tessinska palatset ringer veterinären. Det var ingen vanligt magsjuka. Hennes njurvärden var mycket höga och hon led av det som kallas akut njursvikt. Jag låste in mig på en 1600-talstoalett och bara sjönk ihop. Flydde därifrån utan att säga nåt. Pratade med barnen, som reagerade litet olika och i olika takt. - Varför njurtransplanterar man bara människor, inte katter? - Hjälper det om jag sänder henne hoppgivande strålar? - Men varför blev hon sjuk? Tänk om någon granne lagt ut gift?
Så många frågor dyker upp, men så få har bra svar.
Igår gjordes försök att kicka igång urinproduktionen med mycket vätska (dropp) och urindrivande medel, men hon hade bara en ytterst liten produktion. Njurarna var till 75-80 procent utslagna. Då startade man den rätt sällsynta och personalkrävande konstgjorda blodreningen som kallas intraperitoneal dialys. Men Saga svarade inte på behandlingen. Hennes höga halt av urinämnen i blodet hade stigit ytterligare. (Kreatinin från 1000 till 1500, normalt <140.)> Det fanns inget val. Det var bara att låta henne somna in. Nu har jag inga fler ord.
Livet är så skört, allting är så farligt, kärleken gör en så sårbar. Jag vet att jag är knäpp, att jag borde bekymra mig mycket mer för alla barn som riskerar att dö i AIDS i Afrika, om jorden som håller på att gå under och att vara tacksam för att jag har nära och kära som lever och mår bra. Men just nu sörjer jag just denna lilla enda katt. Råttan Fisken. Bajskatten.
Sov gott Saga, du var så väldigt älskad.
Läs mer om Saga här och på hennes förra förälders blogg.
Tycker du detta ämne är intressant kan du läsa mer på andra bloggar om: katter, sorg, njursvikt, kattsjukdomar, död, dialys, akut njursvikt, burma, Saga, kärlek
9 kommentarer:
Finns inga ord när man förlorar en familjemedlem. Kärlek och respekt till coolaste katten i stan.
/U
Ledsen med dig. Tror att det är i sorgen över det lilla vi blir mänskliga och kan förhålla oss till just de stora världsliga orättvisorna. Så de står knappast i motsats till varandra. Men först får man faktiskt sörja ett tag.
M
Katter kräver respekt i livet.
Det är därför man inte fattar när dom försvinner från en. Sen kommer de, försiktigt, på besök i drömmarna. Tassar, puttar med nosen som en viskning. I drömmen. Tarzan, Tippex, den älskliga Trasselsudd och Lokomotivet. Det är märkligt med katter. De tar plats. Katter är kloka, de vet att det är sånt som gör oss mänskliga. Pusen skickar sin sorgligaste mjau.
Den kärleken är stor, så varför skulle inte sorgen vara stor?
En liten tår fälls i Gustavsberg..
/A
Tack alla, nu gråter jag ännu mer, men det är nog bara bra. M (f d matte) hälsar också och tackar. Det värmer med alla tankar!
Johanna: Saga har alltid varit min favorit kelgris. När jag tapetserade hemma hos Maryam och Martin så var hon min största hjälp i detta helvete av sneda väggar. Tänker på er alla som fått älskat denna underbara Saga.
Hello!
Men som jag tolkar texten så var det ju inte bara en katt, det var ju din (er) Saga. Det är inte alls knäppt att tänka/skriva som du gjort!!! Väldigt fint i stället! Och, var sak har sin tid, jag gissar mig till att det finns tillfällen då du tänker på det andra i världen som är värt att tänka på. Just nu känns det väldigt relevant att bearbeta den sorg som det innebär när man förlorar någon man tycket väldigt mycket om, katt eller människa är oviktigt, det är relationen som är det viktiga. Tror jag.
Allt gott!
Så hemskt förlora en så ung katt så utan förvarning.Har själv flera burmakatter (tidigare fött upp). Även när de är gamla och döden är förväntad sörjer man ofantligt.Min bruna hona dog i höstas 18½år gammal,sörjer fortfarande. Burmor är oxå så speciella på så många sätt. Man har all rätt att sakna o sörja älskade individer antingen de är människor och djur. Att värdera djur högt är civiliserat och tyder oftast på empati även för människor.
mvh
Skicka en kommentar