Socialdemokraterna förlorade valet för att vi talade mer om åtgärder än om problem. A-kassa, enhetstaxa i SL och sjukförsäkring är visserligen viktiga, men det var ju inte det Stockholmarna låg och grubblade på innan de somnade på kvällen. Var man arbetslös drömde man inte om ett plusjobb, utan om ett riktigt jobb. Och vem sjutton vill identifiera sig med "de svaga"? Även bland alla dem som hade jobb fanns rädslan att bli förlorare i globaliseringens ständigt accelererande hjul. Den rädslan har trängt långt in i grupper som inte tidigare behövt frukta arbetslöshet eller stressas av tankar på ständig kompetensutveckling. Detta är numera vardagen för många människor och den vardagen förmådde inte socialdemokratin uttolka eller artikulera. Vi framstod som förvaltare och systemförsvarare utan svar på nuets frågor.OK, allt det där vet vi nu. Men vad är det som rör sig i det "kollektivt undermedvetna"? Har vi slutat bry oss? Har vi tappat tilltron till den gemensamma modellen där vi turas om att ta om hand och tas om hand? Nja, inte helt, men jag tror att det finns en känsla av att utrymmet krymper, att kampen hårdnar. Dels för att de beboeliga delarna av planeten krymper, även om det mest finns i bakhuvudet, som en obehaglig sanning vi helst vill förtränga. Men också för att kampen om jobben och välfärden, som vi förr tog för så självklar, hårdnar. Och har man inte själv fått känna på det hårda stålet, så finns ändå nånstans en ängslan inför hur det ska bli i framtiden. Medelklassen och de hyggligt välbetalda arbetarna börjar se om sitt hus. Man kollar elpriser, väljer ängsligt den skola som verkar ge ens barn den bästa utbildningen, oroar sig för om man gjort det bästa pensionsvalet och om pengarna kommer räcka till på äldre dar. Hänger du med? Har du sett, hört, läst det senaste? Har du också börjat planera, spara, fixa?
I det läget ligger det kanske inte närmast till hands att solidarisera sig med de mest utsatta. Vem vill höra till dem? Fan, man har ju nog med att få sitt eget liv att gå ihop! Det gäller att få plats på den flotte där man överlever. Varför ska just jag behöva måna om svaga grupper? Sedan börjar den där giftiga lilla tanken att spira. Kan de sjuka verkligen inte jobba? Jag vet en granne som... Ska det vara så omöjligt att skaffa ett jobb? Kan de inte skärpa till sig bara?
Ur denna misstänksamhet och känsla av hot föds lätt tron på enkla sanningar och självklara ledare. Någon som säger som det är. Att ställa krav är att bry sig. Det är nog bäst för dem med litet hårdare tag. De där andra. Den svaga gruppen. Dit jag absolut inte hör. Så röstar parfymbiträdet på NK på Fredrik & Filippas gäng, dit hon egentligen hoppas tillhöra. Så röstar fransmännen på Sarkozy, då blir det nog litet mer ordning och reda än med det finsnackande fruntimret Royal.
Mona Sahlin sa i sitt inledningstal på partikongressen att solidarisk, det är man – eller så är man det inte. Det är ungefär som när man är gravid – man kan inte vara lite gravid. Men tyvärr tror jag inte det är så enkelt. Solidaritet, empati, inlevelseförmåga, det är något man är när man orkar. Nästa val hänger på om de breda väljargrupperna känner att de har råd att vara solidariska. Det finns starka krafter som kommer försöka intala dem att de inte har det: "Skit i dem, de bara simulerar, är det inte dags att se om din egen familj?" Idag visar integrationsbarometern att tre av tio svenskar systematiskt vill diskriminera invandrare när det gäller tillgång på jobb, bostäder och bidrag. Tyvärr lär chanserna att ta reda på vad detta beror på och vad vi gör åt det inte direkt öka i framtiden. Integrationsverket som tar fram rapporten läggs ner i sommar efter beslut av regeringen.
Tycker du detta ämne är intressant kan du läsa mer på andra bloggar om: Integrationsverket, solidaritet, socialdemokraterna, regeringen, valanalys, integrationsbarometern, empati, politik
6 kommentarer:
Hu många invandrare vill systematiskt diskriminera infödda svenskar? När kommer den frågan i barometern? Eller är integration en enkelriktad insats.
Att vara solidarisk behöver nödvändigtvis inte innebära att alla utsatta människor i Mellanöstern ska få flytta till Sverige...
Jag tror att du har rätt i din analys. För kanske första gången såg vi ett mellanskikt bekymra sig om jobben - till och med mer än LO:s medlemmar. Det avgjorde valet. Att försöka förklara förlusten med fastighets- eller förmögenhetsskatt, eller med motstånd mot ytterligare privatiseringar och entrepenadiseringar håller inte.
Denna lärdom är viktig! Den visar oss att för att vinna tillbaka mitten behöver vi en bättre jobbpolitik, inte urholkad välfärdspolitik!
Sedan bör man kanske påpeka att det faktiskt är vårt eget fel att mellanskiktet känner sig otrygga i välfärdsfrågor. Det var vi som tillät privata skolor, det var vi som gick med på det nya pensionssystemet, och det var vi som avreglerade elmarknaden. Nu får vi skördade det vi sådde: grogrunden för negativ individualism - otrygghet!
Den lärdomen är kanske den viktigaste av alla för vårt parti just nu.
Jag kommenterar naturligtvis Johanna Grafs inlägg, ingen annans!
Anonym: Det är litet jobbigt att kommentera anonyma inlägg. Vad ska man kalla er om ni är flera? Därför vore det bättre med åtminstone ett förnamn. Menhur som helst; Integration ska naturligtvis vara en dubbelriktad insats. Allt för ofta är framställs integration som något som bara de som kommer hit ska behöva anstränga sig med. Men om vi ska undvika sånt som idag framkom i den där integrationsbarometern, måste hela Sverige och alla som bor här skaffa sog bättre mångfaldskunskap. Det handlar dels om kunskap för att bättre fatta varann, dels om kunskap för att få Sverige att utnyttja hela sin tillväxtpotential. För mig innebär att vara solidarisk att jag behandlar andra som jag själv skulle vilja bli behandlad, t ex om jag och min familj skulle tvingas på flykt. Sverige kan inte ta hela ansvaret,utan måste självklart driva solidaritetsfrågan i EU, FN och alla organ som går.
Tack Johanna!
För ett mycket bra inlägg.
Jag undrar också vart solidariteten och mänskligheten tog vägen. Den empati som fanns för utsatta grupper när jag (50+)växte upp.
MVH/ Lisalill
Nar man stirrar sej blind pa Integrations problemet sa glommer man ta hand om det stora problemet. Att forsoka integrera de 100.000 som kom 2006 ar en hopplos uppgift, politikerna forsoker gora nagot, men dom har inte fattat att det kommer ytterligare 1- eller 200.000 nasta ar och aret darpa, osv. Malmo och Sodertalje vill stoppa invandingen, dom har slut pa alla slags resurser. De flesta andra kommuner i sverige har samma problem. Eftersom man struntat i att fora en invandrings politik sa har dessa enorma problem uppstatt. Det ar inte solidaritet att ta emot falska flyktingar som betalt 100.000kr for att smugglas till sverige ifran andra sidan jordklotet. Solidaritet ar att radda folk dar dom finns, man kan forsorja tusentals manniskor i sin hem region for vad en flykting kostar i sverige. Jag undrar hur Johanna personligen har hjalpt folk med problem, bor det flyktingar hemma hos dej? Sosse svenskar talar om solidaritet da dom samtidigt skickat atskilliga miljarder till krigforande kommunist stater som kuba, mugabes Zimbabwe, N Vietnam, mfl. Lidandet och flykting strommen ifran dessa lander har varit ofattbar. Att svenskar vill ha jobb innan en invandrare ges arbete kan bero pa att 1.6 miloner svenskar inte kan fa arbete, ovanpa detta har pa nagra ar over 1 miljon invandrar kommit till sverige. Den situationen gor sjaklart att lonerna dras ner, och numera finns det inga bostader eller jobb till varken svenskar eller invandrare. Skolor, sjukvard, polis och rattsvasendet havererar, de som tror vi har valfard lever i en dromvarld. De borde bo i ett invandrar omrade nagra veckor, som ett led i "battre mangfaldskunskap" da kanske verkligheten upptacks.
Skicka en kommentar